10 09 2019 | Allmänt |
Jag tillbringar mina dagar på en vårdcentral – Linköpings största, faktiskt. Uppåt 22 000 patienter är listade på den här vårdcentralen, vilket märks i en aldrig sinande ström av önskningar om receptförnyelser och en telefonkö som alltid är smockfull. Min tidbok är fylld från morgon till kväll med patienter med allt från ångest till yrsel, från magont till halsont, från artros till hjärtsvikt. Och allt däremellan.
Ibland hinner jag stanna upp och reflektera över mina patienter.
Första veckan efter semestern hade jag fem patienter med dåligt psykiskt mående och/eller utmattning, på fyra dagar. De kom en efter en och vid torsdag lunch, då jag avslutat den sista, var jag helt slut. Man blir det när man ska sitta och aktivt lyssna på en annan människas tragedier och problem, när man hela tiden måste ligga lite i framkant för att kunna ställa nästa fråga, vara stöttande när det behövs, utmana på rätt sätt och i slutändan välja rätt behandlingsväg framåt.
Eftersom det här är en ekonomiblogg tänker jag fokusera min reflektion mot just ekonomi. För det var genomgående att ekonomin var en del av orsaken till att mina patienter mådde dåligt.
Antingen bidrog ekonomin genom att den rakt upp och ner var kass, och stress över ekonomin var en del av patientens depression eller ångest. Eller så var ekonomins tveksamma stabilitet anledningen till att han eller hon tvunget behövde fortsätta jobba heltid på jobbet som höll på att driva dem rakt in i den infamösa väggen.
Jag har faktiskt gett tips om Jag lämnar ekorrhjulet till ett par patienter vid det här laget, de jag känt är betjänta och orkar ta emot det budskapet. Inte för att patienterna behöver göra exakt samma sak, men för att den kanske kan bidra med inspiration till ett förändrat förhållningssätt till jobbet och pengarna.
Med tanke på de senaste veckornas och månadernas stress för egen del (och vår familj) blir jag själv alltjämt mer motiverad att fortsätta på vår inslagna väg av sparande och investeringar i vår framtid. Hamnar jag i att jag behöver ta en paus från arbetet vill jag inte vara tvungen att fortsätta bara för att ekonomin annars inte går runt. I nuläget skulle vi, om det inte kom in en krona till, klara oss i över sex år på våra nuvarande besparingar (utan att räkna in utdelningar, värdeökningar, och så vidare). Eftersom sannolikheten att inga pengar alls skulle komma in under så lång tid är extremt låg (för att inte säga obefintlig) känns det väldigt tryggt att ha det att luta sig mot.
Och med det i åtanke har jag börjat tala ekonomi med i stort sett alla patienter med utmattningssyndrom som jag har minsta tanke om att det skulle kunna hjälpa. Förhoppningsvis gör det skillnad för någon i framtiden.
7 09 2019 | Allmänt |
Oj vad längesedan det blev ett inlägg här, men så är det när ens verklighet blivit alldeles vrickat fylld till brädden. Kanske är det motsatsen till det lugn som eftersträvas vid FIRE, men ibland blir det att allting hopar sig alldeles oavsett strävanden mot lugn.
I förra veckan skrev jag AT-tentan, den tenta som man behöver få godkänt på för att kunna få läkarlegitimation. Inför tentan pluggade jag massor, med hjälp av fantastiska Hypocampus, och förhoppningsvis betalade den investerade tiden sig. Det var lite ovant att skriva tenta, det var ju trots allt tre år sedan sist, men något jag verkligen gillade var att få skriva tentan på dator. Otroligt mycket enklare att skriva strukturerade, ordentliga svar när man på ett lätt sätt kan redigera i sin text, jämfört med att skriva med papper och penna som vi alltid skrivit alla tentor tidigare. Dessutom måste det ju vara väldigt mycket lättare för de som ska rätta tentorna, som slipper försöka tyda oläsliga kråkor.
Om en dryg vecka åker jag till en forskningskonferens i Barcelona där jag ska presentera ett abstract. Tre till fem minuter ska presentationen ta, och för det har jag lagt ner ett otal timmar på att skriva abstract, skicka in det, söka resestipendium (vilket jag fick!), boka resa och hotell, och nu på sistone, göra den poster som ska upp på väggen under konferensen. Mest nervös är jag för de tre till fem minuter som ska ägnas åt frågor som jag ska försöka svara på. Längtar lite tills det hela är över, ska erkännas…
Och ytterligare två veckor efter det ska jag göra en kurs kallad ATLS, eller Advanced Trauma Life Support, om hur man tar hand om traumapatienter. Tre dagar lång, och inför kursen ska en tjock bok läsas och ett pre-test skrivas. Kursen kommer vara en del praktiskt och en del teori, och avslutas med både teoretiskt och praktiskt prov. Att splitta tiden mellan poster-produktion och ATLS-läsning just nu stressar mig rejält.
Men efter det ska jag ha det ganska lugnt. Andas. Då är det enda jag har kvar på AT några veckor vårdcentral (som ju är där jag spenderar dagarna från 7.30 till 16-16.30ish, även nu när jag ska plugga ATLS och göra poster), och sedan är det slut. Sedan är jag legitimerad läkare. Sen börjar förhoppningsvis nästa äventyr. Och sedan ämnar jag åter börja skriva betydligt mer här på bloggen…
(För att notera att ytterligare en månad gått förbi kunde jag igår, när jag försenat gjorde månadsavstämning, konstatera att vi för augusti fick en sparkvot på drygt 37%. Årets sämsta, främst på grund av nyinköpt kyl och frys, samt samtidig semester, men jag får ju ändå vara nöjd att även med de större utgifterna var vi tre procentenheter ifrån vårt mål på 40%. Dessutom ligger vi på årsbasis en bra bit över 50%, så det ska väl gå i mål som årsmål ändå.)
