Ibland får man kommentarer som ställer ens självbild lite på huvudet. Lite upp och ner.
Fick en sån nyligen.
Jag har ju läst boken Unscripted av MJ DeMarco (vilket jag nämnt ett antal gånger nu på bloggen och recension kommer; den korta recensionen är att den är väldigt läsvärd om man orkar sig igenom alla ”fuck you”) om att vara entreprenör. Att det är sättet att tjäna pengar. Vilket han ju är långt ifrån att säga, men han argumenterar för det på ett språk som rent svordomsmässigt lämnar en del att önska, men för övrigt har fått mig att sitta och nicka. Även ”Rich dad, poor dad” förespråkar ju entreprenörskap istället för att vara anställd. Klättra inte på (karriär)stegen, äg stegen istället.
Jag har själv aldrig sett mig som entreprenör. Jag är en fast-anställning-typ. Svarat i telefonväxel, jobbat på café, och varit anställd i olika yrken via regionen. Inte är väl jag entreprenör? De är ju kreativa, skapar saker, och är sina egna chefer (typ).
Min kompis sa, ”Du är nog en av de mest entreprenöriga jag vet.”
Och det ställer ju min självbild alldeles upp och ner. Jag, entreprenör?
Men sen har jag insett att… ja, det är jag kanske.
Jag har haft enskild firma sedan jag var tjugo. Jag har gjort hemsidor och grafisk formgivning för mängder av kunder ända sedan man fortfarande kunde och gjorde hemsidor i html-kod, långt innan WordPress och alla andra förenklingar kom. Jag har sålt mina medicinanteckningar från läkarprogrammet under flera år, vilket gett en inte helt obetydlig inkomst. Jag gör mina tårtor och de säljer. Jag har den här bloggen, och innan den här bloggen hade jag en annan blogg (som visserligen inte gav intäkter, men den har fortfarande besökare och ger folk något). Och just nu håller jag på att utveckla en ny grej, som uppehåller min hjärnverksamhet i stor utsträckning för att det ska bli rätt.
Varför skulle jag inte kunna kalla mig entreprenör?
Jag ser det som en väldigt positiv titel. Så jo, jag är entreprenör.
Och ni, vad tycker ni om er själva? Är ni entreprenörer? Vill ni vara entreprenörer? Ser ni det som något positivt?
Skulle nog kunna vara det men i nuläget är det skönt att vara anställd (semester, skillnad mellan jobb och privata) förmåner som föräldrar kan nyttja. Känna tryggheten att ens presstation inte kommer påverka om man får lön den ena månaden eller inte.
Tror jag är det inombords dock så många drömmar och ett eget jag som sätter käppar men också valt att prioritera annorlunda. Familj först sedan andra drömmar.
Definitivt att kunna skapa något och ge mervärde till någon annan är en mäktigt känsla.
Dagens samhälle är mer eller mindre uppbyggt av entrepenörer. Definitivt positivt behövs mer inte nödvändigtvis fler McDonalds företag men fler individuella företag för mångfald, variation och framtidens utveckling.
Mvh Anonym-m
Jag håller med om att det är skönt att vara anställd och kunna luta sig mot det. Det är i mångt och mycket därför jag ändå dras till det, varför jag inte vågar sticka ut hakan och göra något helt annat. Många eller de flesta entreprenörer jobbar ju hur mycket som helst, och under lång tid utan att kunna ta ut en krona i lön. Det verkar väldigt tufft och jag är imponerad av de som vågar.
Inte entreprenör. Men i hjärtat är jag ingenjör och problemlösare. Så även om jag hittar lösningar på problemen jag ställs inför så kommer jag tankemässigt aldrig till slutsatsen att detta är något jag kan ”sälja” vidare. Det är för mig främmande på något sätt.
En kollega är dock som du, han har alltid ett par projekt igång men olika finansiärer och mål som skall uppfyllas.
Det är nog olika mentala delar som måste finnas för entreprenörsandan. Du måste vilja se problem och att se lösningarna på det. Jag själv saknar drivet att fortsätta efter problemet är löst, då går jag vidare. Man måste nog vilja se saker växa och en vilja att bygga organisationer.
Med vänlig hälsning