Följ din passion. Gör det du älskar.
Två råd som man stöter på relativt ofta. Vet du inte vad du vill göra med ditt liv? Utgå ifrån vad du älskar, det är ju det du ska göra. Inte minst inom FIRE är det ett råd som ofta ekar mellan de digitala väggarna. Inte ska du sitta på ett jobb du avskyr, livet är för kort för att göra annat än det man är passionerad om.
Den senaste veckan har jag stött på dessa råd vid två tillfällen: Dels i senaste ChooseFI-podden (128) med Alan Donegan som lyfter det som ett bra råd – och dels i ”Unscripted” som jag snart tagit mig igenom, där författaren MJ DeMarco sågar rådet längs fotknölarna.
Donegan:
I am a big fan of doing something you love and I have seen so many people that make money doing something they enjoy. If you enjoy what you’re doing with 80% of your time, then you’re going to lead a fabulously happy life.
Och så är det väl. Gör man något man tycker om 80% av tiden och sedan går hem och förhoppningsvis har det bra hemma, då är det ju 100% av ens tid som går till saker man tycker om. Vilket ju är trevligt. Frågan är väl om man måste börja i änden att vara passionerad om något.
Jag lutar själv mer mot det senare efter att ha läst DeMarcos argumentation. Till att börja med argumenterar han för att ”do what you lovers” att alla är passionerade om något, men det är bara de som lyckas med att jobba med sin passion som man hör något av. Alla de som är passionerade utan att lyckas hör man inget om.
Think of it this way. Are American Idol Winners passionate about singing? Of course they are. Does it make sense to sing auditions when you’re dispassionate about it? Therefore, te 190,000 people who also auditioned and went home crying failures were also passionate. Will you ever hear from them again? Nope.
För varje person som blir en framgångsrik ”do what you lover” i bloggosfären så finns det hundra som inte blir framgångsrika trots att de också är passionerade. Om din passion inte löser någon annans problem kan du inte bli framgångsrik. Sen kan man ju göra något ändå bara för att det är kul (även om de flesta tröttnar om de inte får positiv feedback), men det funkar inte om du ska leva på det. Då kan ju FIRE och pengarna det innebär ge en större möjlighet att syssla med det man verkligen tycker om, eftersom kravet på inkomst försvinner. (Att DeMarco kallar sparsamhet för ”mind-numbing frugality” och sågar ränta-på-ränta är en annan sak gällande FIRE, men det blir för långt att diskutera här). Ska något ge inkomst måste det vara något som löser någon annans problem – annars spelar det ingen roll hur mycket du älskar det.
En annan invändning jag har, som jag själv upplevt, och som DeMarco också tar upp, är vad som händer med passionen om man jobbar med den:
Ett av mina egna tidigaste jobb var direkt efter gymnasiet, då jag började som art director på en liten reklambyrå. Jag tyckte att grafisk design var väldigt roligt, jag har ritat sedan jag kunde hålla en penna, och teckningarna jag gjort under mitt liv hade fyllt ett rätt stort rum. Att rita och designa var en väldigt stor del av mitt liv, något jag verkligen tyckte om och som var givande för mig.
Efter tre månader på reklambyrån ville jag aldrig mer syssla med det. Att på heltid sitta och vara tvångs-kreativ med petiga kunder som hade åsikter om allt tog nära nog död på min passion.
Så är det så himla bra att jobba med det man älskar? Finns det inte en rätt stor risk att man tar död på sin passion? Det funkar absolut inte så för alla, men för mig och min kreativitet var det definitivt inte bra. Efter det har jag jobbat i mitt eget företag på mina egna villkor – bland annat inte heltid – och då har det blivit roligt igen, men sen dess är jag mer försiktig med att använda min kreativitet till jobb som ska ge inkomst. På samma sätt får jag moderera hur många tårtor jag gör, för att det ska hållas på en kul nivå, inte något som blir jobbigt.
Slutligen kapar inställningen ”gör det du älskar” väldigt många möjligheter. Om man bara ska syssla med det man redan älskar, då tar man ju bort allting man inte redan älskar, trots att man kanske skulle kunna bli förälskad i det. Själv har jag den upplevelsen med min forskning: jag tyckte inte att leptin var vidare intressant när jag halkade in på det. Men ju mer jag läser om det, desto mer spännande blir det, för att ju mer jag lär mig desto mer utvecklas jag. Skulle jag gått in i forskningen med en ”gör det du älskar”-inställning hade jag aldrig börjat forska, för det visste jag ju inte på förhand om jag skulle tycka om.
Det är klart att det är trevligt att göra det man älskar. Men man begränsar sig onödigt mycket om man bara satsar på att allt ska vara kul från början. Jag har själv testat på diverse – suttit i telefonväxel, jobbat på café, art director på reklambyrå, egenföretagare i grafisk formgivning, tårtmakare, undersköterska, personlig assistent, och just nu läkare (med allt vad det innebär av att testa olika saker!). Erfarenheterna är viktiga för att veta vad jag vill göra – och har gett mig ett driv att komma vidare när jag insett vad jag inte vill längre.
Vad tycker ni om ”follow your passion” och ”do what you love” som rekommendationer?
Berätta mer om din forskning med leptin! De mest passionerade människorna jag känner är dem som har modet att våga byta passion eller har flera passioner.
Jag forskar ihop med professor Fredrik Nyström, med inriktning kardiovaskulära risk- och friskfaktorer, där leptin blivit huvudämnet. Första studien var på en kohort min handledare har sedan länge, där vi kollade på kopplingen mellan leptin och kardiovaskulär sjukdom (CVD), baserat på prover tagna vid baseline och samkörda med morbiditets- och mortalitetsregister. Den visade att även efter korrigering för sånt som påverkar leptin och kardiovaskulär risk (t ex vikt) kunde vi se att det var en oberoende markör för CVD. Min andra artikel handlar inte om leptin utan om brunt fett och var min uppsats på termin 6 av läkarprogrammet. Tredje och fjärde artiklarna som ska ingå i min avhandling kommer vara på leptin, det ena ganska likt artikel 1 men på en större kohort, och den andra baserad på den stora SCAPIS-studien som körts vid sex av sju universitetssjukhus i landet de senaste åren.
Mycket intressant! Tack för detta. Jag har en master i naturvetenskaper, arbetar med helt annat men utvidgar gärna min värld ytterligare med att läsa medicinsk forskning.
Jag älskar att baka och vissa dagar drömmer jag om ett eget bageri. Men jag tror precis som du säger att det skulle sabba det roliga med det. Jag bakade väldigt mycket under en period för att sälja fika och det gick bra. Folk uppskattade fikat och pengar kom in, men det blev inte alls lika roligt längre som när jag sitter och formar bullar till de konstverk jag vill att de ska vara. Så jag tror du har en poäng. Framför allt är det få förunnat att vara sådär passionerade. Finns det så många flygplanspackare, lokalvårdare och kärnkraftsmedarbetare som verkligen älskar det de gör? Jag kan bara tala utifrån min arbetsplats, men jag upplever många som rätt oengagerade i vårt jobb och jag tror att det är svårt att finna personer som verkligen drivs av att göra det vi gör. Även om min chef försöker hitta sådana typer…
Folk tycker att jag ska starta tårtverkstad, för att jag gör fina tårtor. Jag kan bara tänka mig hur trött jag skulle bli på det och hur stressad jag skulle vara av att göra dem på löpande band och med ett måste-dra-in-pengar i ryggen. Jag föredrar min nuvarande ”verksamhet” – en hobby där jag tackar ja till att göra tårtor efter vad jag känner för. När vi fick vårt andra barn i somras drog jag ner kraftigt på det för att fokusera på barnen istället, och nu har jag ökat upp en aning igen. Men det är fortfarande bara efter vad jag känner för, och då är det kul.
Jag vet inte hur många det finns överlag som älskar det de gör. Själv har jag kämpat i åratal för att bli läkare, men under den nuvarande arbetstyngden vet jag inte om jag kommer orka resten av livet. För även om man har en passion kan ju ett jobb där man har svårt att påverka sin situation bli fullständigt förödande. Jag blev dock så glad av en patient för ett tag sedan, jobbade som städerska och hade slitit ut kroppen och när jag föreslog att byta jobb sa hon att jo, hon visste det, men hon tyckte ju att det var ett sånt fantastiskt jobb att hon inte ville byta. Så en och annan finns det som gillar sina jobb, alldeles oavsett vad de är!