Får jag vara stolt?

Ibland funderar jag på om jag får lov att vara stolt. Även om vi numera har en hög sparkvot och pengarna rullar in i investeringar så är ju en av anledningarna till att vi har så låga lån på boendet (som annars givetvis skulle kostat mycket mer och tagit en del av sparkvoten) och att vi inte har CSN-lån någon av oss att vi haft hjälp av våra föräldrar.

Både jag och maken har haft liknande förutsättningar, med föräldrar som sparat till oss för att vi skulle kunna köpa våra första lägenheter och som tyckt att det var onödigt att vi skuldsatte oss med CSN när de haft möjlighet att stötta oss istället. Och mina föräldrars generositet är helt klart anledningen till att jag kunde gå läkarutbildningen efter att jag redan läst både juridik och ett år psykologi – eftersom jag tagit ut studiebidraget kunde jag inte tagit lån ens om jag ville.

Samtidigt har vi båda alltid jobbat hårt. Under juristutbildningen jobbade jag under somrarna och drev eget företag, som mest med drygt 100 000 i omsättning. Numera driver vi aktiebolag tillsammans där jag fortsätter jobba med grafisk formgivning och att bygga hemsidor åt småföretagare medan maken tar extraknäck som läkare vid rally- och motorcrosstävlingar. Maken har också alltid jobbat, jag började jobba på riktigt när jag var sexton men hade då innan dess jobbat fyra veckor med kommunfixade småjobb under två somrar.

Jag har aldrig tagit lån annat än när vi köpte huset och aldrig öst ut pengar bara för att de funnits. Jag veckohandlade på Willys tills jag flyttade till Linköping och det låg så avigt till (men nu gör jag det igen) och har alltid haft matlåda istället för att äta lunch ute. I min mors anda har jag alltid letat rabattkuponger (hon är spektakulärt bra på rabattkuponger, hon är den enda jag vet som hittat en rabattkupong när oljepannan i huset skulle bytas, det är någon sorts rekord).

Nu tar vi på alla sätt vår egen ekonomi på allvar. Men får jag vara stolt när jag inte “börjat från noll” som så många andra verkar ha gjort?

Copied!