JOMO

JOMO

I det näst senaste avsnittet (12 februari, ”Om rabatter”) av podden På riktigt med Charlie och Mattias, som jag lyssnar på av och till, diskuterades rabatter. Det är ju ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag är uppväxt med att försöka hitta varenda rabatt som finns och har gjort det till en livsstil.

I programmet diskuterades huruvida rabatter gör att man handlar mer. Om det är tre för två och man egentligen bara behövde en, kommer man då hem med tre istället, som ju de facto blir dyrare än om man bara hade köpt den där enda man hade tänkt. På samma sätt blir ju hjärnan påverkad om man får en rabattkupong, så att de där byxorna som egentligen var för dyra plötsligt är 20% billigare (men ändå kostar mer än man tänkt sig lägga på det) och då ”slår man till”.

FOMO, eller Fear of Missing Out, diskuteras. Charlie har en intressant take på det hela – det han kallar JOMO, eller Joy Of Missing Out. Han gör något som jag blivit allt bättre på sedan jag tagit tag i vår ekonomi: han tittar inte på grejer alls. Om man börjar titta så blir man intresserad och plötsligt vill man ha något som man inte ens visste fanns innan. Om man låter bli att titta så vet man inte att man saknar det och kan lugnt gå vidare med sitt liv. Jag tror det är ett hälsosamt sätt att ta sig an saker och ting. Reklamen är ju trots allt till för att skapa begär, inte sällan för sådant vi inte egentligen behöver.

Det är helt enkelt lättare att hålla sig ifrån allehanda onödiga inköp om man inte vet om att möjligheten finns. Istället för att åka till ett köpcentrum på helgen för att fördriva tiden så gör man något helt annat. Då behöver man inte ens bli utsatt för alla kläder/teknikprylar/inredningsdetaljer/whatever som inte redan fyller garderoben/huset.

Så nöjet i att slippa bli meddragen i allt vad reklamen lockar oss till, nöjet i att ”missa” saker, nöjet i att ha pengarna kvar – det är Joy Of Missing Out. Och JOMO, det tar jag med mig.

Billigaste barnmaten gör du själv

Billigaste barnmaten gör du själv

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Matsmart.

Yngsta dottern har passerat sexmånadersstrecket för ett litet tag sedan (hur fort går inte ett halvår när man har en bebis!?), och det är dags att låta liten äta annat än bröstmjölk. Med perfekt timing skickade givetvis Nestlé ut ett brev med smakprov på deras ”mat” som de vill att jag ger den lilla. Några rabattkuponger medföljde givetvis på deras ”klämmisar”, gröt, välling och barnmat.

Trots den glada layouten med kladdiga bebisar och leende föräldrar är det ju lite lätt hotande i texten, som att ”järnet är viktigt – det främjar den normala kognitiva utvecklingen”, vilket är varför man ska ge ungen just Nestlés järnberikade barngröt. Och visst, det är bra med järnberikat om man inte ger barnet något annat som innehåller järn, men det är förhållandevis lätt att göra (typ leverpastej, aprikoser, eller lite paltbröd i gröten). Det de glömmer nämna är ju att deras gröt innehåller 62 gram kolhydrater per 100 gram pulver, varav 26 gram sockerarter. Havregryn innehåller i sig ca 60 g kolhydrater per 100 gram, men bara 1,2 g sockerarter (siffror från Axas havregryn)…

För att slippa stora bitar havregryn i gröten maler jag havregrynen på förhand till samma typ av pulver som köpe-gröten består av. I de portionsstorlekar jag gör till lillan handlar det om en matsked havregrynspulver, och två matskedar vatten, och det går på 30 sekunder i micron. Bra när lillan skriker av hunger…

Och babymat? Det är ju så tramsigt enkelt att göra på egen hand, så varför ska man betala 10-20 kr för en enda måltid?

Till en början kan man ju göra det enklaste: rotfruktspuré. Välj valfri rotfrukt, koka, blanda i lite smör och grädde, mixa. Färdigt. Gör en större batch och frys in i iskubsformer så har man små bitar att plocka fram efter behov.

Lite senare går man över till mer komplexa rätter. Jag har inte hunnit så långt med lillan men till stora tjejen brukade jag göra ”puckar” av mat som jag hade i frysen. Jag tog mina muffinsformar i silikon (så bra om man vill göra fina höga muffinsar!) och la t ex broccolipuré i botten, mosad lax på det, och potatispuré högst upp. Eller andra innehåll, men så att det blev en blandning av protein, kolhydrater, vitaminer och fett. Jag gjorde oftast tio-tolv stycken per gång och det var superenkelt att plocka fram efter behov. Och de kostar definitivt inte 10-12 kr styck. Efter hand som barnet blir större kan man ju göra det allt mindre puré-igt och mer bitar.

Och sluligen, ”klämmisar”. Det ska ju erkännas att det är praktiskt att ha en liggande i skötväskan om det blir akut, men med lite planering blir det ju sällan så akut. Och fruktpuré är ju också  löjligt enkelt att göra. För närvarande kokar jag frusna jordgubbar i vatten en längre stund och har till lillans (egengjorda) gröt. Socker/sötningsmedel göre sig icke besvär, och lillan älskar det. (Gröt, grädde och jordgubbar är faktiskt riktigt gott!). Frusna jordgubbar och hallon ska kokas minst två minuter eftersom de kan ha tråkiga bakterier på sig, därför är det viktigt.

Man kan ju också väldigt enkelt göra smoothie på till exempel banan, mango, blåbär, eller något annat. Vill man ha med något istället för att betala för klämmisar kan man ju ta en vara som på förhand är praktiskt paketerad – banan. I bästa fall finns de för 9,90 kr/kg, högsta priset brukar vara några kronor över 20 kr/kg. Även vid maxpris blir det billigare än att betala 10,50-20,90 kr för en klämmis… (priserna varierar efter innehåll, eftersom klämmisar kan innehålla smoothie, gröt, eller hela måltider i puréform). Alternativt äppelbåtar, skivat päron, kiwi, eller någon annan härlig frukt som inte är i puréform när barnen blivit bara lite äldre än sex månader.

Ska man envisas med att köpa barnmat är min rekommendation att göra det via t ex Matsmart (affiliatelänk). Jag köpte ett paket klämmisar när den enda gång jag handlat där, just för att ha i skötväskan till krissituationer. För närvarande finns det gröt-klämmisar 6 st för 49 kr, så det är ju lite billigare än på Ica. Dessutom får man räddar man ju mat som annars slängs, om man vill ha med det i beräkningarna.

Men alltså, det är så mycket billigare att göra det själv, och nej, så länge du ger ditt barn varierad mat med protein och grönsaker så kommer de inte bli undernärda, oavsett vad barnmatstillverkarna hotar med.

#sparadkrona på apoteksköp

#sparadkrona på apoteksköp

I dagarna skulle jag köpa några apoteksvaror. Apoteksvaror kan ju bli lite akuta, så det är bra att vara ute i god tid om man inte vill springa till närmsta möjliga apotek och betala mer än nödvändigt. Som tur var hade vi barnnässpray kvar hemma när vuxensprayen tog slut, så den har min förkylda näsa fått njuta av i väntan på det jag nu beställt.

För att maximera #sparadkrona gjorde jag följande:

  1. Google för att snabbkolla priserna på olika saker. Om det är fri frakt på de olika ställena kan det absolut vara värt att köpa från olika, inget behov av att vara trogen ett ställe.
  2. Kolla om det finns cashback i någon av de aktuella nätbutikerna. Är cashbacken på ett ställe så hög att det blir ett bättre pris där än på den andra där varan annars är billigare?
  3. Kolla mecenat/studentkortet om du har det, eller bara googla nätbutikens namn + rabattkod för att se om du hittar någon sådan.
  4. Betala med ett kort som ger dig ytterligare cashback.

För egen del lyckades jag hitta bästa pris på Apotek Hjärtat. Refunder hade en kampanj med höjd (7,5%) cashback istället för vad de nu brukar ha. Apotek hjärtat hade dessutom ”vabruari-kampanj” så att just nässpray var en av sakerna som var på extrapris (som för övrigt var bättre än butikspriset redan från början eftersom de tydligen har ”webbpriser”), så 15% extra rabatt på det. Mecenat gav mig 10% rabatt på hela köpet. Allt betalades med Preem-kortet som ger cashback på varje spenderad krona.

Slutpriset blev en bra bit under butikspris för det hela, och det levereras till brevlådan om 2-4 dagar (fri frakt). Så, har man tid att vänta kan man absolut spara pengar…

Att dela på föräldraledigheten

Att dela på föräldraledigheten

Framtidsfeministen tyckte att det var givet att man delar lika på föräldrapenningen eftersom det annars blir ekonomiskt ojämnt i framtiden (den som är hemma mest, generellt sett kvinnan, får mindre pension). Det var ett antal som höll med henne. Ett antal sa emot. Det är samma diskussion som så ofta, ekonomi och att den som är hemma tar mer av jobbet hemma. ”Jämställdhet” och allt det där.

Jag har varit föräldraledig i sju månader. Maken kommer inte vara hemma i sju månader, snarare fem. När vi är klara med föräldraledigheterna kommer det finnas dagar kvar att ta ut framöver.

Att vara hemma mer för min del är ju mitt och vårt val. Det passar för vår familj. Det är inte för att jag har den lägsta inkomsten som jag tar ut mer föräldraledighet, det är för att jag VILL vara hemma. För att det passar bäst med var jag är i livet och karriären just nu. Det passade också bättre med första barnet, eftersom jag fortfarande pluggade då. Maken har en opererande specialitet som det är svårt att vara borta från länge eftersom hantverket sitter mycket i händerna och man tappar det efter bortavaro (svärfar, neurokirurg, märkte skillnad på innan och efter ett par veckors semester!). Vi försöker lösa att vi är med våra barn mycket på andra sätt. Maken tar bland annat ut mycket tid på sommaren (mer än jag kan göra) i form av komptid, så att han är ledig mer än fyra veckors industrisemester, samt ledig fredagar på komp. Inget av dessa syns i jämställdhetsstatistiken för hur man delar föräldradagarna.

Är det undanflykter? Är vi ojämställda? Nej, det tycker jag inte. Det är vår familj. Våra val.

Och den som säger att man ska ”vara överens innan barnet kommer” har inte barn. Saker och ting förändras när man får barn. Det man sa innan behöver inte stämma för någon av de nyblivna föräldrarna längre. Jag har en kompis som gick tillbaka till jobb på 50% efter två-tre månader och pappan var hemma resterande, trots att hon hade tänkt vara hemma på heltid i betydligt fler månader. Andra människor, kvinnor som män, inser när de får barn att de inte alls vill jobba som tidigare. En del människor tycker att bebistiden är en skittråkig tid och slipper det helst, andra njuter för fulla muggar av den.

Det jag framför allt blir trött på är pekpinnar från ”feminister” och när politikerna lägger sig i det som borde vara vår familjs angelägenhet. Om det nu är så att kvinnorna får lägre lön för att vi är med våra barn (det är inte ett straff!) och ni så gärna vill in och pilla med det, förbättra då pensionerna/hur inbetalningarna görs under föräldraledigheten/whatever. Men ärligt talat, 1) har ni inte bättre saker för er att pyssla med i dagens Sverige, och 2) vi kommer ändå inte få ut vår pension förrän vi är 70+ och den riskerar ju att vara extremt låg med tanke på hur det ser ut redan idag. Snarare än att styra och ställa med hur familjer ska dela på föräldraledigheten kan man ju göra sparande mer tilltalande för alla inblandade, till exempel genom att INTE höja ISK-skatten och liknande dumheter. Men det är inga politiker intresserade av.

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

Mitt och makens gemensamma ”guilty pleasure”-TV är sedan länge Lyxfällan. Serien är nu inne på sin tjugofemte (!) säsong, så det finns uppenbarligen fler än vi som sitter och gottar oss i soffan. Inte åt andras olycka, så mycket som åt vår egen begåvning. Eller nåt.

I ett av senaste säsongens avsnitt var det ett par som som vanligt gjort av med bisarra mängder pengar och de hade dessutom lyckats med det på väldigt kort tid. De hade träffats elva månader tidigare, och två månader senare gjort slag i saken med ett extravagant bröllop för lånade pengar, en bröllopsresa där de använde hela krediten på Norweigan-kortet (40 000 kr) som ”fickpengar” under sex dagar, och så vidare. Utemat, energidrycker, cigg, snus, spel, och shopping var som vanligt vardag. Killen hade aldrig betalt en räkning i sitt liv. Lånekostnaderna var på 76 000 kr. I. Månaden.

Tjejen var student och skulle snart börja jobba som förskolelärare.

Och killen hade inget jobb.

Varför?

För att han har ADHD.

Jag kan börja jobba, ja, det kan jag. Men då ska förutsättningarna vara rätt också. Det känns som att ba’ bli överkörd av arbetsgivarna då. Att man är billig arbetskraft. Då är det inte så kul att jobba.

ADHD verkar, för vissa, vara en carte blanche för vilket beteende som helst. Ett tidigare avsnitt av Lyxfällan som fastnat hos mig var med en kille som med ADHD som ursäkt hävdade att han helt enkelt inte kunde hålla i pengar. Punkt. Ingen diskussion, det bara var så. Så då kunde han ju lika gärna fortsätta gödsla med pengar överallt utom på sitt eget sparkonto, det var ju ändå inget att göra åt saken. Han hade ju ADHD.

Och det är givetvis fullständig bullshit. Alla människor har vi olika saker vi kämpar med, och någon med ADHD har det klart svårare med impulskontroll, svårare att koncentrera sig länge – men det betyder att det är något att jobba med, inte att det är något att rycka på axlarna åt. ADHD är en del av det mänskliga spektrumet av personligheter, från de som kan sitta och koncentrera sig på något i timmar och glömma att äta, till de som blir trötta på saker efter trettio sekunder. Dessutom kan man ju undra över det där, för killen hävdar själv i programmet att när han börjar spela, då bara fortsätter han länge, så det kan han ju uppenbarligen koncentrera sig på. Man tycker inte allt här i livet är kul. Jag tycker att det är skittråkigt att dammsuga, men jag kan ju inte bara skippa det. Jag tyckte engelska var jättejobbigt i grundskolan (vi pratar två timmar av repetition för att lära sig kanske tjugo glosor, som lillebror lärde sig på tio minuter när han förhörde mig), men det betydde att jag fick kämpa med det, inte ge upp. Samma sak med matte. Och Isabella Löwengrip (Blondinbella), oavsett vad man tycker om henne i övrigt, är ju ett utmärkt exempel på hur man kanaliserar sin ADHD istället för att använda den som ursäkt.

När jag jobbade på vårdcentral så kom det in patienter som ville ha remiss för ADHD-utredning. ”Jag har ju svårt att koncentrera mig”, hette det oftast. Jag undrar om inte precis det här, att man får en ursäkt för en massa beteenden, som är inte helt sällan är orsaken till att en del människor vill ha en sån utredning och diagnos. (Det finns andra som under inga som helst omständigheter vill ha utredning och diagnos trots att de har uppenbara svårigheter, för att de inte vill ha den stämpeln, vilket väl också säger en del om hur vi ser på ADHD.)

I slutet av programmet har killen inte börjat jobba än, trots att Lyxfällan fixade en intervju som blev till ett erbjudande om jobb. För att det inte ”var läge för det just nu”. Oväntat.

Copied!