Att dela på föräldraledigheten

Att dela på föräldraledigheten

Framtidsfeministen tyckte att det var givet att man delar lika på föräldrapenningen eftersom det annars blir ekonomiskt ojämnt i framtiden (den som är hemma mest, generellt sett kvinnan, får mindre pension). Det var ett antal som höll med henne. Ett antal sa emot. Det är samma diskussion som så ofta, ekonomi och att den som är hemma tar mer av jobbet hemma. ”Jämställdhet” och allt det där.

Jag har varit föräldraledig i sju månader. Maken kommer inte vara hemma i sju månader, snarare fem. När vi är klara med föräldraledigheterna kommer det finnas dagar kvar att ta ut framöver.

Att vara hemma mer för min del är ju mitt och vårt val. Det passar för vår familj. Det är inte för att jag har den lägsta inkomsten som jag tar ut mer föräldraledighet, det är för att jag VILL vara hemma. För att det passar bäst med var jag är i livet och karriären just nu. Det passade också bättre med första barnet, eftersom jag fortfarande pluggade då. Maken har en opererande specialitet som det är svårt att vara borta från länge eftersom hantverket sitter mycket i händerna och man tappar det efter bortavaro (svärfar, neurokirurg, märkte skillnad på innan och efter ett par veckors semester!). Vi försöker lösa att vi är med våra barn mycket på andra sätt. Maken tar bland annat ut mycket tid på sommaren (mer än jag kan göra) i form av komptid, så att han är ledig mer än fyra veckors industrisemester, samt ledig fredagar på komp. Inget av dessa syns i jämställdhetsstatistiken för hur man delar föräldradagarna.

Är det undanflykter? Är vi ojämställda? Nej, det tycker jag inte. Det är vår familj. Våra val.

Och den som säger att man ska ”vara överens innan barnet kommer” har inte barn. Saker och ting förändras när man får barn. Det man sa innan behöver inte stämma för någon av de nyblivna föräldrarna längre. Jag har en kompis som gick tillbaka till jobb på 50% efter två-tre månader och pappan var hemma resterande, trots att hon hade tänkt vara hemma på heltid i betydligt fler månader. Andra människor, kvinnor som män, inser när de får barn att de inte alls vill jobba som tidigare. En del människor tycker att bebistiden är en skittråkig tid och slipper det helst, andra njuter för fulla muggar av den.

Det jag framför allt blir trött på är pekpinnar från ”feminister” och när politikerna lägger sig i det som borde vara vår familjs angelägenhet. Om det nu är så att kvinnorna får lägre lön för att vi är med våra barn (det är inte ett straff!) och ni så gärna vill in och pilla med det, förbättra då pensionerna/hur inbetalningarna görs under föräldraledigheten/whatever. Men ärligt talat, 1) har ni inte bättre saker för er att pyssla med i dagens Sverige, och 2) vi kommer ändå inte få ut vår pension förrän vi är 70+ och den riskerar ju att vara extremt låg med tanke på hur det ser ut redan idag. Snarare än att styra och ställa med hur familjer ska dela på föräldraledigheten kan man ju göra sparande mer tilltalande för alla inblandade, till exempel genom att INTE höja ISK-skatten och liknande dumheter. Men det är inga politiker intresserade av.

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

Mitt och makens gemensamma ”guilty pleasure”-TV är sedan länge Lyxfällan. Serien är nu inne på sin tjugofemte (!) säsong, så det finns uppenbarligen fler än vi som sitter och gottar oss i soffan. Inte åt andras olycka, så mycket som åt vår egen begåvning. Eller nåt.

I ett av senaste säsongens avsnitt var det ett par som som vanligt gjort av med bisarra mängder pengar och de hade dessutom lyckats med det på väldigt kort tid. De hade träffats elva månader tidigare, och två månader senare gjort slag i saken med ett extravagant bröllop för lånade pengar, en bröllopsresa där de använde hela krediten på Norweigan-kortet (40 000 kr) som ”fickpengar” under sex dagar, och så vidare. Utemat, energidrycker, cigg, snus, spel, och shopping var som vanligt vardag. Killen hade aldrig betalt en räkning i sitt liv. Lånekostnaderna var på 76 000 kr. I. Månaden.

Tjejen var student och skulle snart börja jobba som förskolelärare.

Och killen hade inget jobb.

Varför?

För att han har ADHD.

Jag kan börja jobba, ja, det kan jag. Men då ska förutsättningarna vara rätt också. Det känns som att ba’ bli överkörd av arbetsgivarna då. Att man är billig arbetskraft. Då är det inte så kul att jobba.

ADHD verkar, för vissa, vara en carte blanche för vilket beteende som helst. Ett tidigare avsnitt av Lyxfällan som fastnat hos mig var med en kille som med ADHD som ursäkt hävdade att han helt enkelt inte kunde hålla i pengar. Punkt. Ingen diskussion, det bara var så. Så då kunde han ju lika gärna fortsätta gödsla med pengar överallt utom på sitt eget sparkonto, det var ju ändå inget att göra åt saken. Han hade ju ADHD.

Och det är givetvis fullständig bullshit. Alla människor har vi olika saker vi kämpar med, och någon med ADHD har det klart svårare med impulskontroll, svårare att koncentrera sig länge – men det betyder att det är något att jobba med, inte att det är något att rycka på axlarna åt. ADHD är en del av det mänskliga spektrumet av personligheter, från de som kan sitta och koncentrera sig på något i timmar och glömma att äta, till de som blir trötta på saker efter trettio sekunder. Dessutom kan man ju undra över det där, för killen hävdar själv i programmet att när han börjar spela, då bara fortsätter han länge, så det kan han ju uppenbarligen koncentrera sig på. Man tycker inte allt här i livet är kul. Jag tycker att det är skittråkigt att dammsuga, men jag kan ju inte bara skippa det. Jag tyckte engelska var jättejobbigt i grundskolan (vi pratar två timmar av repetition för att lära sig kanske tjugo glosor, som lillebror lärde sig på tio minuter när han förhörde mig), men det betydde att jag fick kämpa med det, inte ge upp. Samma sak med matte. Och Isabella Löwengrip (Blondinbella), oavsett vad man tycker om henne i övrigt, är ju ett utmärkt exempel på hur man kanaliserar sin ADHD istället för att använda den som ursäkt.

När jag jobbade på vårdcentral så kom det in patienter som ville ha remiss för ADHD-utredning. ”Jag har ju svårt att koncentrera mig”, hette det oftast. Jag undrar om inte precis det här, att man får en ursäkt för en massa beteenden, som är inte helt sällan är orsaken till att en del människor vill ha en sån utredning och diagnos. (Det finns andra som under inga som helst omständigheter vill ha utredning och diagnos trots att de har uppenbara svårigheter, för att de inte vill ha den stämpeln, vilket väl också säger en del om hur vi ser på ADHD.)

I slutet av programmet har killen inte börjat jobba än, trots att Lyxfällan fixade en intervju som blev till ett erbjudande om jobb. För att det inte ”var läge för det just nu”. Oväntat.

Månadsavstämning: januari

Månadsavstämning: januari

Då var 2019 års första månad redan slut, och det här inlägget kommer, tack vare det där som är viktigare än bloggen (dvs Livet AB) lite sent. Men den som väntar på något gott… och visst har ni alla väntat som på nålar på vår första månadsavstämning? (Hah.)

Inkomster. Inkomsterna var inte så höga som de brukar, på grund av lägre föräldrapenning eftersom vi är nere på minimidagarna för äldsta dottern (har ”amorterat ner” dem för att komma till 94 dagar eller vad det är, eftersom man av någon anledning inte får ha fler än så kvar efter fyraårsdagen, då försvinner de ut i tomma intet) och mina extra 10% som jag fått av lön under en viss period sedan födseln av yngsta dottern verkar ha tagit slut. Men, men. Makens lön har stigit blygsamt efter disputationen (verkligen blygsam nettoökning) så den var något högre än tidigare. Jag har gjort mitt bästa för att ändå bidra till hushållskassan genom att sälja begagnat för 1 000 kr, mina gamla läkarstudentkompendier för drygt detsamma, och tagit ut Refunder-pengar. Dessutom hade vi min bästa kompis inneboende även halva denna månad, och hon betalade en liten slant. Totalt sett blev inkomsterna några tusen lägre än snittet för 2018.

Årets sparmål. Vi har satt upp nya sparmål, 20% högre än förra året eftersom vi väntar oss lönehöjningar över året. På grund av semester nådde vi inte riktigt upp till månadskvoten, men räknar med att ta igen det framför allt i mars-april då vi båda arbetar heltid.

Sparkvot. Vi åkte på semester, vilket givetvis åt upp en del av inkomsterna. Min personförsäkring betalas också i januari, så den drogs. Utöver det var vi jätteduktiga och höll igen hela månaden. Matkostnaderna i butik landade på knappt 2 400 kr (exklusive semestern, den räknas in under det jag kallar ’extravaganser’ i budgeten), och utematen bara på 310 kr. Vi köpte en begagnad säng till yngsta dotterns rum och sedan en till eftersom vi inte var nöjda med den första, och den första ligger nu ute till försäljning. Totalt sett måste jag ändå säga att med tanke på att det försvann tusenlappar till semestern, försäkringen, och att vi hade lägre inkomster än vanligt, så är jag väldigt nöjd med en sparkvot på 46,72%. Det är över målet på 40%.

Utdelningar. Kom från Realty Income och Walt Disney. Vi har ökat i båda på sistone och RI är ju en rolig aktie som delar ut varje månad. Återinvesteras.

Hälsa. Jag har bara hunnit tre pass med Fitbit den här månaden, men kompletterat det med fyra tillfällen gruppträning (testade BodyAttack tidigare i veckan, hur jobbigt som helst!), ett besök på simhallen, och två pass på Kanarieöarna. Och det ska inte stickas under stol med att det tar på krafterna att gå med både barnvagn och ett barn på snowracer till förskolan, dra upp och ner för pulkabacken ett antal gånger, och gå hem igen… Stegmässigt var det 422 220 steg som registrerades, men det är färre än det borde vara eftersom jag på dagtid på Kanarieöarna för det mesta tog av mig klockan (den är inte vattentät och det var rätt mycket bad). Bortsett från en del utsvävningar under semestern har både jag och maken tagit tag i maten också, och siffrorna på vågen går åt rätt håll.

Sammanfattning. Mindre inkomster och semester gör sparkvoten lägre än snittet 2018, men det är det här vi sparar till så who cares? Vi ligger ändå en bit över de 40% vi satt som mål. Hälsomässigt en bra månad.

Gemensam ekonomi med partnern – eller inte?

Gemensam ekonomi med partnern – eller inte?

Jag har med ganska stort intresse följt diverse diskussioner som förekommit, om det här med parekonomi. Ska den vara separerad, eller gemensam? (Jag gillar inte att beskriva ekonomin som ”delad”, för då kan det ju vara vilket som – antingen att man delar på allt som i att man betalar ihop, eller att man delar på allt som i att man betalar var för sig.)

För min och makens del har det alltid varit en icke-fråga. När vi bestämde oss för att leva ihop, långt innan vi gifte oss, slog vi också ihop våra ekonomier. Det hade blivit grymt rörigt annars: Jag ägde lägenheten och han flyttade in i den, men samtidigt hade jag i princip ingen inkomst på flera år efter att vi träffades eftersom jag var i början av medicinstudierna. Han tog examen ett halvår efter att vi träffades och började därmed dra in cash. I och med det stod han för den stora majoriteten av våra löpande kostnader (jag hade tills dess fått stöd av mina föräldrar, eftersom CSN tog slut efter första terminen på läk; när vi blev sambos slutade jag få stöd av föräldrarna). Lägenheten han flyttade från sålde han, men den var inte värd i närheten lika mycket som min, så han hade ändå fått problem att köpa in sig i min. Skulle han gå till banken och ta lån för att köpa in sig i min lägenhet, när han betalade de flesta räkningarna?

Nä, när han flyttade in blev vår ekonomi gemensam. Vi har alltid känt att det var det naturliga. Vi har varsitt lönekonto, men vem som betalar vilken faktura spelar inte så stor roll. Saknar den ene pengar på springkontot av någon anledning (det har inte hänt sedan jag började jobba) så för den andre över lite. Samtliga kort kopplade till krediter har vi gemensamt. Båda har koll på var pengarna tar vägen (även tidigare hade vi väl halvkoll, nu har framför allt jag stenkoll) och större köp diskuterar vi gemensamt innan de eventuellt genomförs.

För oss funkar det bra. Han har alltid tyckt att det hade blivit otroligt trista år tills jag fick lön om vi gjort på något annat sätt – ”Skulle vi gå på nån trevlig restaurang och du titta på medan jag åt, eller?”

Och nu är vi gifta, så nu är det ju allt-mitt-är-ditt ändå.

Med barn blir det ju ännu mer komplext, så jag är bara glad över att vi delar oavsett.

Jag har full förståelse för att folk gör olika val, och det är därför jag finner denna diskussion så intressant. Jag tycker det är en bra utveckling att man uppmanar kvinnor att ha koll på pengarna, för det är otroligt sorgligt att det finns människor (både män och kvinnor) som inte har råd att lämna en dålig relation. Samtidigt är det inte något för mig och min make, att separera allt och betala var för sig.

Hur gör ni? Separerad ekonomi, gemensam ekonomi, eller något däremellan?

Vi körde en kick-off

Vi körde en kick-off

Under hösten läste jag på ett par bloggar om det här med att ha en ”kick-off” med sig själv, sin partner eller sin familj, och blev sugen på att göra det för vår del också – inte minst eftersom makens disputation faktiskt markerade en nystart för oss där inte all ledig tid kommer ägnas åt forskningen. Barnen är fortfarande alldeles för små för att vara med i någon större planering, deras deltagande får vänta några år till. Men jag fick faktiskt med mig maken med lite lagom sval entusiasm på tåget.

Båda två hade nog gärna sett att vi kom iväg någon annanstans än matbordet för att hålla kick-offen, men med en knappt halvårsgammal bebis är det svårt att vara på tu man hand någon längre stund. Vi tog istället tillfället i akt när treåringen en fredagseftermiddag just efter nyår somnade under en filt på golvet i vardagsrummet, och den lilla satt nöjd i omväxlande min och min mans famn. Under en och en halv timme betade vi av ungefär halva min lista, och någon vecka senare fick vi möjlighet att göra i stort sett resten (då någon kväll då båda barnen däckat).

För min del känns det viktigt att ha en kick-off för att göra en avstämning. Precis som med de mål jag skrev upp för 2019 blir en sån här genomgång med sin respektive en möjlighet att, på ett lite mer systematiskt sätt, kolla så att vi är på samma våglängd. Att vi jobbar i samma riktning, att vi vill göra ungefär samma förändringar och behålla ungefär samma saker. De saker vi då inte är helt ense om kan vi diskutera och bestämma om.

Nedan följer en lista på de saker vi tog upp under kick-offen. En del grejer går in i vartannat, så klart.

Ekonomi

  • Dagsläget
  • För 2019: månadssparande, sparkvotsmål, buffertstorlek, hur månadssparandet ska fördelas, mål med portföljen, utdelningsmål
  • Stora inköp till hushållet framöver
  • Abonnemang och liknande, är vi nöjda med det vi har/ska vi ändra något

Arbete

  • Arbetar vi med det vi vill?
  • Arbetar vi så mycket vi vill?
  • Hur ser framtiden ut, vad kommer vi vilja ändra

Semester/resor

  • Drömsemestrar? Tidsperspektiv på att uppfylla det?
  • Upplevelser?
  • Idéer för sommaren

Familj och vänner

  • Vår relation, vad vi behöver jobba på, vad vi är glada över
  • Barnens uppfostran, något vi vill ändra på?
  • Relationer med andra vi vill fortsätta utveckla

Hälsa/personlig utveckling

  • Träning
  • Fysiskt och psykiskt mående
  • Viktmål
  • Kunskaper vi vill utveckla
  • Saker vi vill göra (på egen hand, tillsammans)
  • Hur vi kan stötta varandra för att kunna uppnå våra mål

Boende

  • Bor vi där vi vill?
  • Är vi nöjda med boendet?
  • Åtgärder i huset och trädgården, genomgång rum för rum

Företaget

  • Ekonomiska mål för företaget
  • Vad vi vill utveckla med verksamheten i företaget

Sammanfattning/lång sikt

  • Var vill vi vara om 3 år, 5 år, 10 år?
  • Vad har vi för långsiktiga mål?
  • Vad vill vi ska vara likadant om 1-5 år?
  • Vad vill vi ska vara annorlunda om 1-5 år?

Det är klart att man kan – och förmodligen kommer – avhandla alla dessa ämnen i en relation alldeles oavsett om man har en kick-off eller inte. Det är mer en fråga om att strukturera upp det och för den delen skriva ner det, så att vi kan följa upp om ett år hur det blev med våra mål, idéer och önskemål. Och det var en rolig sak att göra med maken, att få grotta ner sig i frågorna lite mer än vi kanske hinner i vardagen.

Gör ni något liknande? Vad diskuterar ni då?

Copied!