Bokrecension: Störningen

Bokrecension: Störningen

Jag minns inte var jag fick tips om den här boken, men Störningen av journalisten Katarina Bjärvall var intressant läsning, inte minst när man relativt nyligen arbetat på en psykavdelning i rollen som AT-läkare. Störningen – ADHD, pillren och det stressade samhället handlar om den närmast lavinartade ökningen av ADHD-diagnoser vi sett det senaste decenniet. Andelen människor som medicinerar på grund av ADHD är högt – det kändes som att var och varannan patient under trettio även på vårdcentralen och akuten stod på Strattera, Elvanse, eller, kanske mest, Concerta. Folk som redan tagit dessa preparat i flera år och som inte reflekterade över det i någon större utsträckning, men också personer som sedan länge slutat ta dem men någon gång stått på dem (men de hade inte tagits bort i medicinlistan eftersom läkare är rätt dåliga på att ta bort läkemedel från medicinlistan).

Bjärvalls bok är ett försök att ta ett brett grepp om hela problematiken runt den ökande ADHD-diagnosticeringen. Det är sällan någon vidare munter läsning, oavsett om det handlar om läkemedelsbolagens påverkan på forskningen och deras intensiva marknadsföring av ADHD och dess mediciner (och detta tillägnas en stor portion av boken), Läkemedelsverkets dubbla stolar, och samhällsutvecklingen där allt mindre utsvävningar från den strömlinjeformade, produktiva normen tillåts. Läsningen om läkarna som sponsras av läkemedelsbolagen och inte ser minsta problem med detta. Den mest bisarra enskilda kommentaren i boken är från överläkaren och professorn emeritus Lars Jacobsson som var huvudansvarig utredare vid den stora rapporten om diagnosticering och behandling av ADHD från SBU, som säger: ”Objektiviteten tycker jag har gått alldeles för långt” gällande att man kanske inte både borde betalas från läkemedelsbolagen och samtidigt skriva utredning om hur man ska behandla ADHD…

Det finns en hel del annat i boken som också är bisarrt, ska sägas:

En annan marknad som växer är den för småbarn. I USA har tiotusentals två- och treåringar fått en adhd-diagnos. […] Experiment med adhd-medicin har ändå gjorts på barn så unga som två och ett halvt år.

Huuur skiljer man en tvååring med ADHD från en tvååring utan ADHD? Rimligen borde det inte alls gå att sätta diagnosen, med tanke på att det ska krävas ett längre perspektiv än vad två-tre års levnadstid kan ge, men alldeles oavsett – de flesta två- och treåringar jag känner (och jag känner ju faktiskt ett gäng numera eftersom stora tjejen är precis i den åldern och går på dagis) är (hyper)aktiva, lättdistraherade, ofta rätt okoncentrerade, glada och skrikiga om vartannat och allmänt liksom SMÅBARN. Men vad gör det när läkemedelsföretagen ser en möjlighet till en större marknad och när föräldrar blir allt mer stressade och upptagna med annat (i den åldern är det ju knappast skolan som ställer krav på ADHD-utredning, vilket boken visar på är rätt vanligt när barnen blir större).

En annan bidragande orsak till ökningen?

Utredningar som leder till ett positivt resultat, alltså en diagnos, är också mer lönsamma än de som leder till ett negativt resultat. Det beror på att de går snabbare. Ju tidigare under utredningen som diagnosen kan ställas, desto kvickare kan utredningen avslutas och desto fler utredningar kan enheten hinna med och fakturera. Hittar man däremot ingen snabb förklaring till patientens problem så måste man utforska varje tänkbart spår, enligt konstens alla regler, och det tar tid – och tid är som bekant pengar.

Ett kapitel som kopplar samman denna bok med Skärmhjärnan är kapitlet om skärmtid och dess genomgång av vad forskningen så här långt visat.

[…] Barn som har adhd-symtom, eller kanske bara en genetisk sårbarhet för adhd, är generellt sett mer benägna att tillbringa mer tid än andra framför skärmen. Där utsätts de för så mycket stimulans att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse. De får också allt mindre tid över för verkliga samtal, läsning, utelek och annat som stimulerar andra delar av hjärnan än belöningssystemet. Dessutom får de mindre dagsljus, vilket påverkar hjärnans utveckling.

Jag tycker framför allt delarna om att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse med skärmens underhållning är något att ta fasta på – och det inte bara för personer med ADHD, utan generellt. Om vi hela tiden serveras dopaminkickar från skärmen – oavsett om det är likes på Facebook, snabba vändningar i ett shoot-em-up-spel, eller något annat – så borde ju ”verkligheten” med till exempel en vanlig bok bli outhärdligt tråkig. En bok med bara svart text på vit bakgrund – vari ligger spänningen för en hjärna van vid konstanta kickar?

Boken är trevligt skriven med ett enkelt språk. Författaren är inte medicinskt utbildad utan journalist, och hon tar sig tid att förklara de olika läkemedlen, det man vet om orsakerna bakom ADHD, med mera på ett lättfattligt språk. Den riktar sig till alla som vill veta mer om ADHD och är inte alls någon medicinsk litteratur.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Börjar jobba och slutar detoxa

Börjar jobba och slutar detoxa

I måndags skedde två saker – dels att jag med tårarna i ögonen lämnade man och barn hemma för att återvända till jobb på riktigt, och dels att min digitala detox tog slut. Så jag tänkte skriva en aning om dessa, som inte är kopplade till ekonomi (annat än att jag får heltidslön igen, snarare än föräldrapenning).

Det var oväntat jobbigt att återgå till arbetet och jag hade precis just nu helst sluppit. Hade gärna varit hemma ett antal veckor till med lillan, jag känner mig inte klar. Än värre blir det av att jag återgår till att göra väldigt korta placeringar – två veckor vardera på två olika kliniker – vilket innebär att jag den närmsta månaden i stort sett hela tiden är ny på jobb med allt vad det innebär av att inte hitta till toaletterna, vara trevlig mot alla, försöka förstå rutiner och tider, och så vidare. Därefter börjar jag på min vårdcentralsplacering, och där har jag jobbat ett halvår tidigare, så det blir skönt för där är jag inte helt ny.

Jag undrar om en del av anledningen till att det denna gång, betydligt mer än förra gången jag var mammaledig, tycker att det är jobbigt att gå tillbaka är att jag känt att livet varit väldigt meningsfullt hemma. Jag har bakat, tagit hand om hemmet, handlat billigt, gått långa promenader, träffat folk ibland, varit med mina barn, och helt enkelt levt ett väldigt givande ”hemmafruliv”. Och jag tycker verkligen inte att hemmafru borde vara ett sånt skällsord, för det har varit mestadels lugnt och harmoniskt och trevligt och icke-stressat.

Kanske påverkas jag också av att hänga digitalt med FIRE-folk. Alla pratar om vad som är meningsfullt på riktigt.

Samtidigt är det trevligt att vara på jobb ändå. Att prata med patienter och anhöriga är givande och att använda hjärnan för att detektivarbeta oss fram till vad som är fel på våra patienter (det är inte alltid helt givet). Det är det här jag utbildat mig för.

Vad gäller den digitala detoxen har jag sedan i måndags besökt Facebook för att kolla de aviseringar jag hade där (i stort sett inget intressant) och för att titta på Marketplace. Det senare gjorde jag faktiskt redan tidigare i helgen, då vi bestämde att vi skulle köpa en ny-begagnad cykel till stora tjejen, och en fin sådan inhandlades för 200 riksdaler i söndags. Dottern fick själv betala 40 kr, taget under stor allvarsamhet från hennes spargris. (Mycket stolt, både dottern och hennes föräldrar.) Har även besökt Twitter för att kolla aviseringarna, men varken på Twitter eller Facebook har jag kollat flödet. Facebook känns faktiskt totalt ointressant, och Twitter vet jag att det är så lätt att fastna i att jag hellre låter bli.

Jag har återinstallerat Instagram eftersom jag ändå inte använder det särskilt mycket, och jag vill kunna uppdatera framför allt min tårt-instagram på ett enkelt sätt (att komma ihåg inloggningarna till tre olika insta-konton är mer än jag känner för att ödsla hjärnkraft på).

Så resultatet av en månad utan sociala medier är att jag saknar dem väldigt lite och kommer behålla dem på en mycket låg nivå. Hemma tror jag att det har påverkat maken, för han sitter inte lika mycket med sin telefon. Vi har börjat lägga tusenbitarspussel ihop som familj istället (äldsta dottern älskar pussel och lägger ett par bitar på egen hand även i 1000-bitars), och jag har läst ett helt gäng böcker och skrivit en del blogginlägg. Barnen älskar att få uppmärksamheten när vi inte ständigt tittar på mobilen. Och för någon som tycker det är jättejobbigt att gå hemifrån på morgonen för att jobba hela dagen är det ju verkligen vettigare att umgås med dem än att sjunka ner i mobilen hela tiden.

Bokrecension: Digital Minimalism

Bokrecension: Digital Minimalism

Det blev något ironiskt efter ett tag att lyssna på denna bok, Digital Minimalism av Cal Newport. Anledningen? Att han, som titeln hintar om, vill minimera användandet av mobiltelefonen. Med tanke på att ljudboken är sju timmar lång blev det ju ett tag att ha hörlurarna i öronen och vara avskärmad från världen – exakt det Newport vill att man ska sluta vara.

Han är inte anti-digitaliseringen egentligen. Visserligen har han varken Facebook, Instagram eller någon annan typ av social media, men han tycker inte att den i sig är förskräcklig. Han förespråkar dock genomgående att man använder den på ett medvetet sätt. Inte bara ägnar timmar åt att uppdatera Facebook-flödet och trycka tummen upp på otalet statusar, såsom det gärna blir i dagens samhälle. Just att inte trycka like på andras statusuppdateringar/foton/etc ägnar han ett helt litet kapitel åt.

Bokens första del handlar om den digitala detoxen, som jag själv påbörjade den 7 mars. Det handlar om trettio dagar då man i princip helt stänger sig själv ute från sociala medier. Varför? Så här skriver han:

[…] something that occurs in a short period of time and is executed with enough conviction that the results are likely to stick.

Egentligen är detoxen i tre steg: 1) Sätt upp regler/bestäm vad du kan vara utan, 2) 30 dagar utan, och 3) Återintroducera det som ger tillräckligt med värde till ditt liv.

Reglerna får man sätta upp själv, så att det passar ens liv – till exempel kan de flesta förmodligen inte skippa att kolla jobbmailen i en månad bara för att de är på en digital detox. Samtidigt rekommenderar författaren att ha så få undantag som möjligt, eftersom det annars är lätt att tappa bort sig i en rad olika undantag. Facebook och liknande sociala medier bör vara helt avstängda. Tror man att det kommer innebära skador bland relationerna om man inte like-ar och skriver ”aaaw” på sina kompisars bilder av sina ungar och liknande rekommenderar författaren att man förvarnar att man kommer dra ner på Facebookandet. Å andra sidan kan man ju fundera över om det är någon vidare vänskap, om kompisen blir förbannad för att man inte trycker tummen upp… (som när en bekant till maken hörde av sig och sa, ”Som du nog har märkt har jag tagit bort dig som vän…” och maken givetvis inte märkt något – det är nog ytterst få de flesta av oss skulle märka om de försvann.)

Boken har en lång sektion om solitude, alltså att kunna vara ensam med sina tankar utan störningsmoment. Jag känner igen mig väl i detta, och det gör nog väldigt många andra med mig. Vi kan idag inte stå och vänta på bussen, eller gå en promenad, eller vänta på en kompis på ett café, utan att mobilen åker fram. Slentrianmässigt kollar vi sociala medier trots att det bara var tio minuter sedan sist (tydligen visar statistiken det: att vi kollar mobilen var tionde minut under vår vakna tid – och att det finns de som vaknar mitt i natten och kollar mobilen också, men det måste jag säga att jag aldrig gjort). Han berättar om Abraham Lincoln och hans resor ut till en gård för veteraner, där han hade tid för sig själv och tänkte. Lincoln är inte det enda exemplet, och ibland känns boken lite spretig på grund av detta. Författaren är uppenbarligen otroligt beläst och har både kunskap och intresse på vitt skilda områden, men ibland känner jag att det blir lite långrandigt för att komma till en poäng. Förmodligen hade boken kunnat vara fyra-fem timmar lång i läsversionen, snarare än sju, om man bara varit lite gladare i att kapa.

Andra saker boken går igenom är meningsfulla hantverk och vikten av att arbeta med våra händer, vad skillnaden är mellan ”communication” och ”connection” (där den förra är samtal ansikte mot ansikte, och den senare är sociala medier), och mycket mer.

Boken är väl värd att läsa och ger definitivt en hel del grund för funderingar: Vad gör mobilen med oss? Vad missar vi när vi går med näsan fast i skärmen? Och kanske mest av allt: Vill jag ha det så?

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Sista veckan av digital detox

Sista veckan av digital detox

Det är knappt en vecka kvar på min digitala detox och sociala medier-förbud. Ironiskt nog slutar det samma dag som jag börjar jobba, vilket inte var planerat på något sätt men så blir det.

På sistone har jag inte funderat så mycket på sociala medier. Tiden är fylld med annat istället. Att kolla mailen två, tre gånger om dagen tar ingen tid och det är inte så mycket annat som lockar i telefonen. Även om jag insåg mitt eget beroende innan så har jag nog inte fattat just hur mycket tid och hur beroendeframkallande det varit. Jag har öppnat Facebook/Twitter/Instagram i tid och otid, närhelst jag varit det minsta uttråkad.

Jag är mer närvarande med barnen har jag märkt. Det är nog det allra bästa.

Jag har läst flera böcker.

Jag har njutit av att gå promenader ute utan att ha någon podd i öronen. Ibland har jag det fortfarande, absolut, men innan var det 100%. Jag kunde knappt gå runt kvarteret när lillan skulle sova utan att sätta i hörlurarna. Men det är faktiskt ingen dum idé att lyssna på sina egna tankar ibland, istället för att bara bombarderas av andras tankar.

Som en bieffekt av att inte titta på sociala medier, och därmed lägga undan telefonen mer, har jag också minskat antalet inloggningar på Avanza. Inte heller det ger ju något särskilt när man investerar långsiktigt.

Jag kan inte annat än rekommendera det här för alla som har funderingar kring sin användning av sociala medier. Vi är många som sjunker ner i dem alldeles för mycket och glömmer den verkliga verkligheten runtom oss. Känslan av solens värme mot kinderna, ljudet av vinden genom träden. Alla knoppar som nyfiket tittar upp i vårvärmen. Det är dumt att missa bara för att man ska hålla koll på vad en gammal klasskompis pojkvän gör om dagarna.

Halvtidskontroll

Halvtidskontroll

I fredags gjorde jag min halvtidskontroll i forskningen. Vid mitt universitet är det är ett tillfälle att kolla av var man är någonstans på sin väg mot disputationen, för att se om planen verkar realistisk och att handledaren gör sitt jobb. Man har två opponenter som nagelfar planerna, jobbet som redan är gjort och de planerade studierna framåt, och som ställer mer eller mindre tuffa frågor. Till skillnad från disputationen är det dock okej om man inte kan svaret på precis allt.

Jag har varit väldigt nervös inför det hela, eftersom jag inte är särskilt förtjust (underdrift) i att sitta ansikte mot ansikte och försöka formulera mig snabbt och på ett prydligt sätt. Jag är otroligt mycket mer bekväm med det skrivna ordet, där jag kan tänka efter, kolla upp och formulera om vid behov. Dessutom är nog min största skräck här i världen att vara korkad och att alla andra plötsligt ska inse att jag inte alls kan allt det där som de tror att jag kan.

Hur som haver gick det bra. Tydligen kan jag allt det där de tror att jag kan.

Som tur är har jag fantastiska människor omkring mig när jag går upp i spinn som förra veckan. Min bästa kompis kom med en skylt till mig, men istället för mitt namn står det ”Superwoman” på den. Och en glittrig, rosa penna också med ”Superwoman” på. Hon har kallat mig det länge och jag känner väl inte alltid att jag uppfyller det epitetet, men skylten fick ju mig nära nog att börja grina. Maken är min andra stora stöttepelare, som står stadigt fast när jag stormar.

Halvtidskontrollen innebär 1 500 kr mer i lön, om vi nu ska koppla det här inlägget till ekonomi. Men man behöver ju inte koppla allt till ekonomi. Faktiskt tänker jag med det här inlägget mest konstatera att pengar är långt ifrån det mest värdefulla här i livet. Nära vänner och älskade som stöttar och gör en glad är långt mycket viktigare och jag är så otroligt tacksam över att ha dem i mitt liv.

Bokrecension: Skärmhjärnan

Bokrecension: Skärmhjärnan

Även denna bok har jag lyssnat på snarare än läst, via Nextory. Tyvärr finns den inte som e-bok så det blir lite skralt med citat från boken eftersom jag inte orkar försöka lyssna igenom den igen för att hitta guldkornen. Men guldkorn finns helt klart!

Boken Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, är skriven av Anders Hansen som även skrivit Hjärnstark, Hälsa på recept, samt Fördel ADHD (enligt Nextory, jag vet inte om han skrivit ännu fler). Boken handlar, som titeln antyder, om att vara ständigt uppkopplad och hur det påverkar oss. Hansen är psykiatriker och boken går igenom en hel massa hjärnforskning. Mycket av det känner jag igen efter att ha läst flera andra böcker om hjärnan, däribland Tänka snabbt och långsamt – men att koppla samman hur vår väldigt gamla hjärna hanterar den nya verklighet vi befinner oss i sedan ett decennium tillbaka är mycket intressant.

Det jag nog tar med mig mest av allt från boken är insikten om hur vi älskar ett osäkert utfall och, i sin tur, hur Facebook, Twitter, med flera sociala medier använder sig av detta. Tydligen är det inte sådär random som de vill få en att tro att det bara är ibland när man öppnar appen som det finns nya likes – enligt hjärnforskningen får vi högst dopaminkickar om vi ”vinner” ungefär varannan gång, så sociala mediers smarta algoritmer ger en en ”vinst” i form av likes ungefär varannan gång du kollar appen. Så lättmanipulerade är vi.

Jag har också funderat på varför det är just det blåa ljuset från mobilen som gör att vi får svårare att somna, det har jag ju läst om att det är så, men varför? Hansen menar att detta är eftersom våra förförförfäder på savannen behövde vara som mest alerta när de var ute och jagade, och det var de på dagen, förmodligen under en blå himmel. Hjärnan förstår inte skillnaden mellan den blå himlen och det blå ljuset från skärmen, och därmed håller den oss vakna.

Boken är bredare än enbart om skärmen, och går också in lite grann på kopplingen mellan depression och fysisk aktivitet, fysisk aktivitet och stress-/ångestnivåer, sömn, och annat intressant. Den är repetitiv i vissa delar så hade jag inte lyssnat på den utan läst den hade jag förmodligen skummat en del av den.

Efter att ha läst boken är det ärligt talat svårt att argumentera för något annat än minskad skärmtid. Jag är nöjd med att vår treåring inte har skärmtid annat än TV-tittande bortsett från när vi åker på långa resor. Och jag förespråkar också att hon t ex lägger pussel på riktigt istället för i en app, eftersom jag anser att det ger mycket mer – känslan av pusselbiten, förståelse för olika material, och så vidare. Själv konstaterade jag med denna bok och Cal Newports Digital Minimalism att jag behövde dra ner på skärmtiden, därav min digitala detox.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Copied!