Det enda skönlitterära jag läser

Det enda skönlitterära jag läser

Numera läser jag sällan skönlitterära böcker. Det fanns en tid i ungdomen då jag slukade allehanda böcker och det fortsatte även under tiden på juristlinjen, men väl på läkarprogrammet blev det så otroligt många timmars läsning att all nöjesläsning försvann – det var helt enkelt inte tillräckligt avslappnande att efter att ha läst hela dagen sätta sig och läsa ännu mer, oavsett att det då inte var medicin.

Det senaste året har jag börjat läsa mycket igen, men det blir mest fackböcker på olika områden. Jag vill lära mig mer.

Men det finns ett undantag: Fredrik Backman.

Jag läste En man som heter Ove för vid det här laget ganska många år sedan, och blev lika tagen av den som alla andra verkar ha blivit. Inte många böcker blir ju både enmansteater och film och går på export till en massa andra länder, allra minst böcker om gamla griniga gubbar. Men Backmans fantastiska språk ger liv åt Ove och alla känner någon, eller ser sig själv i honom. Och jag vet inte om Backman har en medveten tanke om det, men han skriver på samma sätt som Pixar resonerar i sina filmer: för varje skratt, en tår. Oves tur till sjukhuset när han träffar clownen fick mig att gapskratta – och de stora förluster han genomlidit (om nu någon inte läst dem ska jag inte spoila) fick mina ögon att tåras.

Sedan dess har jag läst alla böcker han skrivit, mig veterligen. Den långa Mormor hälsar och säger förlåt, som är annorlunda, sorglig i delar och nära nog obegriplig i andra ända tills allt knyts ihop. Britt-Marie var här, en uppföljare som inte har mycket med första boken att göra och vars huvudperson är en femtio plus kvinna som får ett litet äventyr. Varje dag blir vägen hem längre och längre, om en farfar vars minne sviktar i någon demenssjukdom. Ditt livs affär, som griper i mig när jag tänker på den lilla flickan och där Döden faktiskt inte är sitt jobb.

Och så har vi Björnstad och Vi mot er.

Långt mer komplexa än de andra böckerna är Björnstad och dess uppföljare en rad människoöden som blir så verkliga i Backmans händer att det känns mer som att han intervjuat ett gäng människor och sedan skrivit en bok om dem. För inte kan väl en enda människa i sitt huvud skapa så många karaktärer, var och en av dem både goda och onda, rädda och modiga, starka och svaga, men på tusen olika sätt precis som vi är i verkligheten? Människor som hatar och älskar och allt däremellan, och vars handlingar får konsekvenser i stort och smått. Inte kan väl en vuxen man förstå hur två tonåriga tjejer – bästa kompisar men ändå helt olika – tänker, bara för att nämna något?

Allt kretsar kring hockeyn, men det spelar ingen som helst roll att man som jag är totalt ointresserad av hockey, för egentligen handlar det inte alls om det.

Jag är ändlöst fascinerad av hans förmåga att hålla mig gissande gällande vad som ska hända. Vem kommer leva, vem kommer dö, vem kommer överleva de hundra olika vändningarna? Ibland vill jag gå in och bara skrika åt karaktärerna, få dem att förstå sin egen inskränkthet och vad deras hat orsakar. Det lämnar ingen berörd. Det tog mig lång tid att ta mig igenom Vi mot er, bara för att den i delar är så mörk – men den är värd att läsa till slut. Och jag älskar hans språk, hans liknelser, hans förmåga att sätta ord på det omöjliga.

Nu kommer snart den bisarra (enligt författaren själv) Folk med ångest som Backman skrev bara för att han behövde skriva något roligt. Jag är inte den ende som kommer läsa den – långt innan utgivning har den redan 22 reservationer på vårt bibliotek… Det ska komma en tredje bok i Björnstad-serien, men böckerna är inte bara tunga att läsa utan även tunga att skriva, verkar det som, för Backman behövde en paus. Det unnar jag verkligen honom.

Och oavsett vad han skriver framöver kommer jag att läsa det.

Bokrecension: Hon han och hjärnan

Bokrecension: Hon han och hjärnan

Efter att ha läst Det stora könsexperimentet av David Eberhard beställde jag den här på biblioteket, en av många böcker Eberhard refererar till. Precis som Eberhards bok har denna ingenting med ekonomi att göra, men den är grymt intressant ändå. Hon han och hjärnan är skriven av professor Markus Heilig (som sedan 2015 arbetar på samma arbetsplats som jag – Linköpings universitetssjukhus). Han är psykiater och leder Centrum för social och affektiv neurovetenskap.

Boken handlar, som titeln antyder, om hjärnan och hur den skiljer sig åt mellan könen. Heilig tar sig an ämnet med en sann forskares inställning: öppensinnat och utan svar på frågorna han ställer. Han går igenom forskningsfältet hela vägen från bananflugor till MR-sekventieringar av mänskliga hjärnor, och det finns ju inget annat sätt att läsa det än att konstatera att evolutionen har gjort könen specialiserade på olika saker. På ett föredömligt sätt går han igenom hur en normalfördelningskurva ska tolkas, och han gör den extremt komplicerade perioden från då spermien möter ägget och de kommande veckorna förhållandevis begriplig (i den mån den processen någonsin kan bli begriplig).

Det är intressant att lära sig om hur feminin organisation faktiskt är grundplanen när hjärnan utvecklas – för att få maskulin utveckling krävs att genen SRY (den enda gen jag någonsin lärt mig namnet på, eftersom jag läser ut den som ”sorry”, som om den ursäktar sig för att den gör pojke av fostret) går in och styr. Han tar upp ett musexperiment som visar att om det genetiska könet är manligt och man ger COX-2-blockad, då sker normal defeminisering och ingen maskulinisering, vilket ger ett asexuellt beteende. Om man däremot ger en mus med feminint genetiskt kön PGE-2 så får de dels den enligt grundplanen satta feminiseringen – och maskulinisering samtidigt, vilket ger både feminint och maskulint sexualbeteende beroende på omständigheterna.

MR-bilderna som visar på de stora skillnader i hur mäns respektive kvinnors hjärnor är kopplade är fascinerande att läsa om.

På det hela taget tar han upp så många och så övertygande studier om att det finns en genetisk skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor att det inte kan råda något tvivel om saken, oavsett vad högljudda feminister gapar om.

Han problematiserar kring könens olikheter framför allt mot slutet av boken:

Om det faktiskt finns systematiska könsskillnader i hjärnans organisation och funktion kan det hända att förväntningar om lika utfall inte är realistiska eller skulle kräva att vi systematiskt diskriminerade mot en av grupperna för att uppnå lika utfall. Om människor fortsätter att bete sig annorlunda än man önskat och hoppats är det också lätt hänt att det utvecklas alltmer konspiratoriska förklaringar om dolda maktstrukturer och att grupperna skuldbelägger varandra. Det verkar, enligt min uppfattning, inte heller vara ett framgångsrecept för en jämställd, harmonisk och produktiv samlevnad.

På det hela taget är detta ytterligare en väldigt läsvärd bok, som är mindre konfrontativ än Det stora könsexperimentet. Heiligs inställning är hela tiden att han vill se vad forskningen visar. Jag hittar inte citatet igen nu, men han skriver om att vi som forskar endast har att reda ut det Moder Natur från början skapat. Det är inte nödvändigtvis så att det vi har med oss efter miljontals år av utveckling är det som passar in i dagens bild av hur det ska vara, men det ändrar inte på förutsättningarna. Förutsättningarna är där, att göra det bästa vi kan med.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Våra egna liv och andras

Våra egna liv och andras

Ibland är vi så väldigt inne i våra egna liv med allt vad det innebär. Vardagen ska gå ihop, barn ska skötas och älskas, jobbet ska rulla på, fritidsaktiviteterna ska få plats. (Anledningen till att jag alls håller på med sparkvoter, FI, investeringar och så vidare: det gör att det där kommer bli mindre pussligt i framtiden.) Man snöar in lite i sin egen värld och glömmer att det finns en massa andra utanför.

Sedan blir man abrupt påmind om att det finns andra utanför.

När man råkar ringa på dörren för ett litet ärende och möts av tårar.

När någon man tycker om får en svår diagnos.

När ett barn råkar ut för något fasansfullt.

Ibland tänker jag att jag och maken är de enda som bråkar. Det är ju en jättefånig tanke, för det vet jag ju att det inte är så, men alla andra verkar så glada och nöjda och kära alltid. Det blir inte bättre av gulle-gull-inlägg på Facebook. Fast jag och maken har konstaterat att ju mer gulle-gull det är på Facebook, desto mer fundersamma blir vi på förhållandets status numera.

Ibland går jag bara och väntar på att något ska hända. Det måste ju komma. För all del, det har ju redan kommit, det har ju redan hänt. Blivit en del av våra liv. Så ibland bara väntar jag på nästa grej. I mitt yrke ser man så mycket skit. Människor som får cancer. Barn med svåra sjukdomar. Pigga, friska, snälla människor som bara försöker göra sitt bästa här i världen, som råkar ut för fanskaper. Mitt jobb är att om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta.

Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället. För att tårar torkas när man är med någon, inte när man trycker på den ledsna smileyn på ett inlägg.

Bokrecension: Det stora könsexperimentet

Bokrecension: Det stora könsexperimentet

David Eberhard gillar att röra runt i Sverige-grytan, tidigare med böcker som ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” och ”Hur barnen tog makten”. Nu kommer han med en rak höger mot genusvetenskapen, som han tycker har ett bättre namn på engelska (gender studies) eftersom man kan undra hur mycket vetenskap det egentligen är. Och efter den här boken, då undrar man verkligen. Eberhards främsta motståndare i boken är extremfeminismen och dess politiska förespråkare, ett krig i bokform mot allt genustänk som genomsyrar kort sagt varenda del av våra liv numera.

Boken består av tjugotvå kapitel och tio ”kurer mot könsexperimenterande”. På ett metodiskt sätt tar Eberhard upp allt som berör genusvetenskapen. Han börjar med postmodernismen som är så inne nu:

Den postmodernistiska genusteorin bygger på två grundantaganden. Det ena är att kön är en social konstruktion och alls inte har med biologi att göra (vilket implicit innebär att kön egentligen inte finns) och det andra är att det ena könet (som då alltså egentligen inte finns) alltid strukturellt är överordnat det andra.

I kapitel fyra påbörjar Eberhard en genomgripande och fullständig sågning av boken Testosteron Rex, skriven av Cordelia Fine och belönad med priset för bästa vetenskapsbok av världens äldsta akademiska samfund, ”The Royal Society” i Storbrittannien. Boken hävdar att testosteron inte har något med manlighet att göra, och att kvinnor och män inte alls är olika i grunden. Då kommer Eberhard med fniss-vänliga spydigheter (om man är lagd åt det håll att man håller med honom om att biologiska skillnader mellan könen finns) som:

För oss som råkar leva i den verkliga verkligheten och till exempel har sett vad som hände när de fuskande östtyska friidrottarna blev statligt injicerade med testosteronliknande anabola steroider, känns hennes slutsats minst sagt… märklig.

Fine förordar tydligen också att man för att få män att ta hand om sina barn mer än vanligt, kan låsa in dem med sina ungar…

Vidare förklarar Eberhard fenomenet med normalfördelning och överlappning av normalfördelningskurvan, och hur skillnaderna i svansarna av dessa kurvor kan bli stora. Som läkare ägnar han ett kapitel åt att ta upp alla de sjukdomar som skiljer sig åt mellan könen, och han frågar sig retoriskt om alla dessa sjukdomar (många endokrina sjukdomar för kvinnor, hjärt-kärlsjukdomar för männen) är resultatet av könsmaktsordningen.

Ibland funderar jag på om Eberhards motståndare är påhittad, mest för att en del av det han bemöter verkar så urbota dumt. Hittar han bara på? Men han har hela tiden hänvisningar till källor där tokigheterna sagts, så jag får ju anta att det är korrekt återgivet. Dessutom går han då och då ner på att möta en mindre extrem nivå av feminism och genustänkande, vilket gör boken betydligt mer balanserad. Han tar upp nyspråk till följd av genusvetenskapen (inte bara hen-debatten), #metoo, förskolegenustänk, och jämställdhet på arbetsmarknaden. Han erkänner att genusteorin påbörjades…

[…] som ett ”litet och tämligen obskyrt men intressant projekt, vilket gick ut på att försöka vända på världen och se det ur ett annat perspektiv. En viktig tankeövning […].

Men att idag har denna teori förvandlats till ett monster.

Jag tycker att det är en viktig bok. Jag funderar på att försöka ta mig igenom Testosteron Rex för att läsa den andra sidan, men vi får se om jag mäktar med det.

Om inget annat ger Eberhards bok förhoppningsvis en tankeställare.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Affiliate-länk Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! 😉

Nu tändas tusen juleljus

Nu tändas tusen juleljus

Snart är det jul igen. Jag har aldrig varit den som stressat över denna högtid, uppvuxen som jag är i en kärnfamilj som i princip alltid firat jul på egen hand bara vi fyra. Ett par gånger har någon annan varit med, men fram tills att jag träffade Mr. Cosmonomics har det inte varit så vanligt. Sedan han kom in i mitt liv har vi växlat vems familj vi tillbringar julafton med, tills svärföräldrarna också flyttade till Linköping och nu firar vi hemma och så får de av mor- och farföräldrar som behöver sällskap komma hit.

Det hela har i alla fall gett mig ett inre lugn när det gäller julen. Julen har alltid handlat om samvaron med andra, med familjen som jag älskar mest. Den handlar om ljus och mys och gos i soffan. Ett tag innehöll den ett svettigt spinningpass på förmiddagen så att man utan dåligt samvete kunde stoppa i sig allsköns julgodis resten av dagen. Det handlar om att få ge julklappar som får andra att le, oavsett om det är en fotobok eller ett intyg om att vi gett pengar till Läkare utan gränser.

Det nya för året, även om vi nu haft barn i tre år, är att ha ett barn som är fullt medvetet om att det är just jul. Förra året tyckte hon det var en kul grej och julklappar är roligt, men det här året har hon sett fram emot det på ett helt nytt och medvetet sätt. Pratat om julgran, velat julpynta, och haft en önskelista till tomten (som vi lämnade hos tomten på Kolmården). Vi försöker att inte ha klapphysteri, men det blir en del alldeles oavsett eftersom farmor och farfar, mormor och morfar, och morbror med sambo kommer ge allihopa till henne, liksom vi själva (två av tre är köpta begagnade, mycket nöjd mor med detta faktum).

Jag önskar att alla fick känna detta lugn inför högtiden. Att det inte bara blir stress, press, presenthets, släktbråk och ekonomisk ruin av alltihopa.

För vår del blir det extra lugnt och skönt av att vår stora urladdning, disputationen, skedde förra veckan. Allt efter det känns som en axelryckning i jämförelse med den tyngd vi burit runt på fram tills dess. Jag tycker inte synd om oss, det är ju självvalt att doktorera, men att det är en extremt intensiv och krävande period är nog få som skulle förneka (åtminstone i medicin, jag har ingen koll på andra områden).

Det blir förmodligen något inlägg till innan det är jul, men för att vara på den säkra sidan önskar jag ändå en god jul.

Mer mamma än ledig

Mer mamma än ledig

Det blir lite ojämnt i flödet av inlägg just nu. Eller, det kommer det nog vara för det mesta. Mammaledighet har ju helt klart mer betoning på mamma än på ledighet, och när den yngsta dessutom varit förkyld i två veckor (tror det är två förkylningar efter varandra, hon verkade bättre ett tag) och därför sover som en kratta ungefär en timme i taget på natten är jag bara liiiite förstörd.

Ovanpå det ska min man disputera på fredag, så det är ju en och annan förberedelse för det också. Åttiofem pers av drygt hundra bjudna har ju liksom tackat ja och även om det inte är vi som lagar maten (så frugal är jag inte!) så är det en del att sköta ändå.

Vi har också fått inneboende som ska bo här den närmsta månaden, min bästa kompis som flyttar åter till stan för jobb. Hon får tillgång till sin nya lägenhet i januari men började jobba igår, så vi erbjöd självklart rum. Matlagningen blir därmed spännande eftersom jag ska öka mängderna från två vuxna, ett barn och en till två matlådor, till tre vuxna, ett barn och två till tre matlådor. Ikväll blir det en favorit, pulled pork. Så enkelt att göra.

Ja, och sedan är det ju snart jul, med allt vad det innebär.

Så det här inlägget är inte så mycket om sparande (eller alls), utan mer en förklaring till att det kommer bli lite ojämnt med uppdateringar. Jag har dock ett gäng bokrecensioner redan skrivna som jag ska lägga ut – men jag vill inte att det blir bara bokrecensioner i den här bloggen, det blir ju tråkigt.

Copied!