JOMO

JOMO

I det näst senaste avsnittet (12 februari, ”Om rabatter”) av podden På riktigt med Charlie och Mattias, som jag lyssnar på av och till, diskuterades rabatter. Det är ju ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag är uppväxt med att försöka hitta varenda rabatt som finns och har gjort det till en livsstil.

I programmet diskuterades huruvida rabatter gör att man handlar mer. Om det är tre för två och man egentligen bara behövde en, kommer man då hem med tre istället, som ju de facto blir dyrare än om man bara hade köpt den där enda man hade tänkt. På samma sätt blir ju hjärnan påverkad om man får en rabattkupong, så att de där byxorna som egentligen var för dyra plötsligt är 20% billigare (men ändå kostar mer än man tänkt sig lägga på det) och då ”slår man till”.

FOMO, eller Fear of Missing Out, diskuteras. Charlie har en intressant take på det hela – det han kallar JOMO, eller Joy Of Missing Out. Han gör något som jag blivit allt bättre på sedan jag tagit tag i vår ekonomi: han tittar inte på grejer alls. Om man börjar titta så blir man intresserad och plötsligt vill man ha något som man inte ens visste fanns innan. Om man låter bli att titta så vet man inte att man saknar det och kan lugnt gå vidare med sitt liv. Jag tror det är ett hälsosamt sätt att ta sig an saker och ting. Reklamen är ju trots allt till för att skapa begär, inte sällan för sådant vi inte egentligen behöver.

Det är helt enkelt lättare att hålla sig ifrån allehanda onödiga inköp om man inte vet om att möjligheten finns. Istället för att åka till ett köpcentrum på helgen för att fördriva tiden så gör man något helt annat. Då behöver man inte ens bli utsatt för alla kläder/teknikprylar/inredningsdetaljer/whatever som inte redan fyller garderoben/huset.

Så nöjet i att slippa bli meddragen i allt vad reklamen lockar oss till, nöjet i att ”missa” saker, nöjet i att ha pengarna kvar – det är Joy Of Missing Out. Och JOMO, det tar jag med mig.

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

Mitt och makens gemensamma ”guilty pleasure”-TV är sedan länge Lyxfällan. Serien är nu inne på sin tjugofemte (!) säsong, så det finns uppenbarligen fler än vi som sitter och gottar oss i soffan. Inte åt andras olycka, så mycket som åt vår egen begåvning. Eller nåt.

I ett av senaste säsongens avsnitt var det ett par som som vanligt gjort av med bisarra mängder pengar och de hade dessutom lyckats med det på väldigt kort tid. De hade träffats elva månader tidigare, och två månader senare gjort slag i saken med ett extravagant bröllop för lånade pengar, en bröllopsresa där de använde hela krediten på Norweigan-kortet (40 000 kr) som ”fickpengar” under sex dagar, och så vidare. Utemat, energidrycker, cigg, snus, spel, och shopping var som vanligt vardag. Killen hade aldrig betalt en räkning i sitt liv. Lånekostnaderna var på 76 000 kr. I. Månaden.

Tjejen var student och skulle snart börja jobba som förskolelärare.

Och killen hade inget jobb.

Varför?

För att han har ADHD.

Jag kan börja jobba, ja, det kan jag. Men då ska förutsättningarna vara rätt också. Det känns som att ba’ bli överkörd av arbetsgivarna då. Att man är billig arbetskraft. Då är det inte så kul att jobba.

ADHD verkar, för vissa, vara en carte blanche för vilket beteende som helst. Ett tidigare avsnitt av Lyxfällan som fastnat hos mig var med en kille som med ADHD som ursäkt hävdade att han helt enkelt inte kunde hålla i pengar. Punkt. Ingen diskussion, det bara var så. Så då kunde han ju lika gärna fortsätta gödsla med pengar överallt utom på sitt eget sparkonto, det var ju ändå inget att göra åt saken. Han hade ju ADHD.

Och det är givetvis fullständig bullshit. Alla människor har vi olika saker vi kämpar med, och någon med ADHD har det klart svårare med impulskontroll, svårare att koncentrera sig länge – men det betyder att det är något att jobba med, inte att det är något att rycka på axlarna åt. ADHD är en del av det mänskliga spektrumet av personligheter, från de som kan sitta och koncentrera sig på något i timmar och glömma att äta, till de som blir trötta på saker efter trettio sekunder. Dessutom kan man ju undra över det där, för killen hävdar själv i programmet att när han börjar spela, då bara fortsätter han länge, så det kan han ju uppenbarligen koncentrera sig på. Man tycker inte allt här i livet är kul. Jag tycker att det är skittråkigt att dammsuga, men jag kan ju inte bara skippa det. Jag tyckte engelska var jättejobbigt i grundskolan (vi pratar två timmar av repetition för att lära sig kanske tjugo glosor, som lillebror lärde sig på tio minuter när han förhörde mig), men det betydde att jag fick kämpa med det, inte ge upp. Samma sak med matte. Och Isabella Löwengrip (Blondinbella), oavsett vad man tycker om henne i övrigt, är ju ett utmärkt exempel på hur man kanaliserar sin ADHD istället för att använda den som ursäkt.

När jag jobbade på vårdcentral så kom det in patienter som ville ha remiss för ADHD-utredning. ”Jag har ju svårt att koncentrera mig”, hette det oftast. Jag undrar om inte precis det här, att man får en ursäkt för en massa beteenden, som är inte helt sällan är orsaken till att en del människor vill ha en sån utredning och diagnos. (Det finns andra som under inga som helst omständigheter vill ha utredning och diagnos trots att de har uppenbara svårigheter, för att de inte vill ha den stämpeln, vilket väl också säger en del om hur vi ser på ADHD.)

I slutet av programmet har killen inte börjat jobba än, trots att Lyxfällan fixade en intervju som blev till ett erbjudande om jobb. För att det inte ”var läge för det just nu”. Oväntat.

Fråga om sexet eller ekonomin?

Fråga om sexet eller ekonomin?

Sedan jag blev intresserad av ekonomi har jag börjat peta på folk i min omgivning om detta ämne. Vänner och arbetskamrater, frågor som Sparar du? Investerar du? Har du koll på din egen ekonomi?

Det är ärligt talat TRAGISKT många som inte har 1) något sparande, 2) om de har ett sparande så ligger det på ett bankkonto, och 3) i princip noll koll för att ”det är tråkigt”. Ja, saker man inte har koll på är tråkiga. Ju mer koll man har, desto mer spännande tenderar de att bli. Som ränta-på-ränta-effekten, fast för intresset.

Själv gick jag från noll intresse – vi gick ju runt, det blev lite pengar över, what’s the big deal? – till… tja, när man har startat en blogg på området så har man ju nog blivit ganska intresserad.

Läste idag Bygg en förmögenhet: fixa familjens ekonomi (recension kommer) som verkligen rekommenderas om du är ny på området. Steg för steg utan en massa onödigt extra tar den dig från ”consumer-sucka” som Mr Money Moustache kallar alla hysteriska konsumtionsmänniskor, till en badass-sparare. För det vill man ju vara! Förutom en bättre ekonomi får du ett inre lugn av att det finns cash på kontot oavsett dag i månaden, och du mår förmodligen bättre när du successivt kan jobba ner mängden prylar i ditt hem (okej, jag jobbar fortfarande på den punkten men det är svårt med två småbarn att ha tid att rensa…).

Så boken rekommenderas för dig som är ny. Så att du kan svara ”japp” på alla tre frågorna i början av inlägget. Because you’re worth it, som de säger i nån reklam för nåt hudvårdsmärke (L’Oreal kanske? Minns inte. Denna info har ersatts av vettigare kunskap.)

Sen vet jag inte om man ”får” fråga om ekonomi. I ”Factfulness” hade Hans Rosling ett exemel där han ville veta kopplingen mellan sexuella vanor (och därmed sjukdomar och graviditeter) och ekonomi. Gänget som jobbade på gyn-kliniken tyckte att det var lugnt att fråga om sexvanorna men ryggade tillbaka vid tanken på att fråga om ekonomi. Sen frågade han de som jobbade med statistik om bland annat folkets ekonomi (som var ok att fråga om) om de kunde fråga om sex, men det gick sig inte alls för sånt kunde man inte fråga om… I Sverige är det mer öppet att fråga om sexet än om ekonomin, helt klart. Varför nu ”Vad tjänar du?” är en sån laddad fråga är för mig rätt obegripligt, men det är ju det.

Jag tycker att vi ska våga fråga varandra. Kanske kan du få någon att tänka till ett varv till?

Semester

Semester

Vi har varit på Kanarieöarna.

Jag vet, jag vet, klimathot, flygningar, allt det där. Ekonomi, spara, sparkvot. Vi ignorerade allt det och åkte ändå. För att sol och värme behövdes i januarimörkret. För att maken har skrivit en avhandling och tog lite slut. För att barnen, framför allt det stora barnet, har saknat sin pappa och hemma är det alltid tusen andra saker som behöver göras. Fixas. Lagas.

Så vi åkte till solen, till Sunwing Arguineguin, ett hotell för barn. Där dottern fick en drömsemester med Lollo och Bernie och bad och sol och ansiktsmålningar och flätor i håret, och där jag och maken fick en respit, tid att andas tillsammans. Vi behövde inte laga mat, inte städa, inte skriva avhandling, inte vara jour, inte göra något annat än att vid ett par tillfällen per dag se till så att vår dotter var på rätt ställe för att få vara med på olika aktiviteter.

Pooldisco.

Bernies födelsedagskalas.

Skattjakt.

Simskola.

Minidisco.

Dagar som gick i ett på ett bra sätt. God frukostbuffé med färskpressad juice och, till dotterns förtjusning, färska, varma pannkakor. Lunch på balkongen med söta tomater, mjuka avokados och saftig mozzarella. Middag utanför hotellet, vi gick efter TripAdvisors topplista.

Bebisen fick hänga med, bokstavligen hänga över en arm. Sova i vagnen i bara en body, utan tjock overall och tre filtar. Hon älskar att bada visar det sig, precis som hennes storasyster. Och storasyster kan flyta på rygg i trettiofem sekunder, vilket gör hennes mamma obotligt stolt.

Det är det här vi sparar till. Att kunna åka iväg och ge oss själva och barnen en ordentlig paus.

Nu återvänder vi till kylan och mörkret, men jag hoppas att vi kan bära med oss känslan av solens värme mot huden. Att batterierna som tidigare blinkade danger-danger för att de var så nära tomma nu är lite påfyllda.

Så orkar vi förhoppningsvis med resten av vintern och våren och vardagens alla bestyr.

Gemensam ekonomi med partnern – eller inte?

Gemensam ekonomi med partnern – eller inte?

Jag har med ganska stort intresse följt diverse diskussioner som förekommit, om det här med parekonomi. Ska den vara separerad, eller gemensam? (Jag gillar inte att beskriva ekonomin som ”delad”, för då kan det ju vara vilket som – antingen att man delar på allt som i att man betalar ihop, eller att man delar på allt som i att man betalar var för sig.)

För min och makens del har det alltid varit en icke-fråga. När vi bestämde oss för att leva ihop, långt innan vi gifte oss, slog vi också ihop våra ekonomier. Det hade blivit grymt rörigt annars: Jag ägde lägenheten och han flyttade in i den, men samtidigt hade jag i princip ingen inkomst på flera år efter att vi träffades eftersom jag var i början av medicinstudierna. Han tog examen ett halvår efter att vi träffades och började därmed dra in cash. I och med det stod han för den stora majoriteten av våra löpande kostnader (jag hade tills dess fått stöd av mina föräldrar, eftersom CSN tog slut efter första terminen på läk; när vi blev sambos slutade jag få stöd av föräldrarna). Lägenheten han flyttade från sålde han, men den var inte värd i närheten lika mycket som min, så han hade ändå fått problem att köpa in sig i min. Skulle han gå till banken och ta lån för att köpa in sig i min lägenhet, när han betalade de flesta räkningarna?

Nä, när han flyttade in blev vår ekonomi gemensam. Vi har alltid känt att det var det naturliga. Vi har varsitt lönekonto, men vem som betalar vilken faktura spelar inte så stor roll. Saknar den ene pengar på springkontot av någon anledning (det har inte hänt sedan jag började jobba) så för den andre över lite. Samtliga kort kopplade till krediter har vi gemensamt. Båda har koll på var pengarna tar vägen (även tidigare hade vi väl halvkoll, nu har framför allt jag stenkoll) och större köp diskuterar vi gemensamt innan de eventuellt genomförs.

För oss funkar det bra. Han har alltid tyckt att det hade blivit otroligt trista år tills jag fick lön om vi gjort på något annat sätt – ”Skulle vi gå på nån trevlig restaurang och du titta på medan jag åt, eller?”

Och nu är vi gifta, så nu är det ju allt-mitt-är-ditt ändå.

Med barn blir det ju ännu mer komplext, så jag är bara glad över att vi delar oavsett.

Jag har full förståelse för att folk gör olika val, och det är därför jag finner denna diskussion så intressant. Jag tycker det är en bra utveckling att man uppmanar kvinnor att ha koll på pengarna, för det är otroligt sorgligt att det finns människor (både män och kvinnor) som inte har råd att lämna en dålig relation. Samtidigt är det inte något för mig och min make, att separera allt och betala var för sig.

Hur gör ni? Separerad ekonomi, gemensam ekonomi, eller något däremellan?

Våra egna liv och andras

Våra egna liv och andras

Ibland är vi så väldigt inne i våra egna liv med allt vad det innebär. Vardagen ska gå ihop, barn ska skötas och älskas, jobbet ska rulla på, fritidsaktiviteterna ska få plats. (Anledningen till att jag alls håller på med sparkvoter, FI, investeringar och så vidare: det gör att det där kommer bli mindre pussligt i framtiden.) Man snöar in lite i sin egen värld och glömmer att det finns en massa andra utanför.

Sedan blir man abrupt påmind om att det finns andra utanför.

När man råkar ringa på dörren för ett litet ärende och möts av tårar.

När någon man tycker om får en svår diagnos.

När ett barn råkar ut för något fasansfullt.

Ibland tänker jag att jag och maken är de enda som bråkar. Det är ju en jättefånig tanke, för det vet jag ju att det inte är så, men alla andra verkar så glada och nöjda och kära alltid. Det blir inte bättre av gulle-gull-inlägg på Facebook. Fast jag och maken har konstaterat att ju mer gulle-gull det är på Facebook, desto mer fundersamma blir vi på förhållandets status numera.

Ibland går jag bara och väntar på att något ska hända. Det måste ju komma. För all del, det har ju redan kommit, det har ju redan hänt. Blivit en del av våra liv. Så ibland bara väntar jag på nästa grej. I mitt yrke ser man så mycket skit. Människor som får cancer. Barn med svåra sjukdomar. Pigga, friska, snälla människor som bara försöker göra sitt bästa här i världen, som råkar ut för fanskaper. Mitt jobb är att om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta.

Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället. För att tårar torkas när man är med någon, inte när man trycker på den ledsna smileyn på ett inlägg.

Copied!