Klädkostnader enligt Konsumentverket

Klädkostnader enligt Konsumentverket

Jag fortsätter min lilla genomgång av Konsumentverkets ”Koll på pengarna” där de listar hur mycket pengar man ”får” lägga på olika saker.

I kategorin ”Kläder och skor” ingår:

Ett basbehov av kläder och skor som används till vardags, på fritiden och vid festligare tillfällen. Här ingår även tillbehör som väska, klocka och paraply.

Enligt texten på sidan innan står det:

Konsumentverkets beräkningar baseras på ett basbehov av varor och tjänster och visar exempel på kostnader för detta.

För vår familj får vi lägga:

Bebisen: 360 kr/mån
3-åringen: 470 kr/mån
Mig och maken: 660 kr/mån vardera, alltså 1 320 kr/mån

Totalt: 2 150 kr/månad

Den här utgiftsnivån tycker jag ärligt talat är helt befängd. Det skulle ju innebära att vi la över 25 000 kr på kläder och skor på ett år?! (Jag var tvungen att kolla, men ja, det är verkligen per månad i den där tabellen.)

Om några månader blir treåringen dessutom fyra, vilket skulle innebära att hennes klädkvot går från 470 kr/månad till 710 kr/månad (!), alltså en ökning med ytterligare 2 880 kr per år.

Nu är jag totalt ointresserad av kläder, så det hjälper ju väldigt mycket för att hålla ner kostnaderna, men två barn kan det väl rinna iväg massor av pengar på? Eller?

Förra året la vi totalt 8 800 kr på kläder – för samtliga i familjen. Då var jag dessutom gravid, och begagnade gravidkläder är överraskande svåra att hitta, så det fick bli till att köpa lite nytt. Samma sak med amningskläder, även om jag hittade några begagnade. Vi fick också vår andra dotter, men hon har ju fått ärva storasysters kläder.

Hemligheterna till att hålla nere klädkostnaderna är två (and it ain’t rocket science):

1) Låt bli att handla. De allra flesta av oss vuxna har trots allt en hel garderob fylld med grejer. Vi behöver sällan mer, även om vi ”inte har något att ta på oss”. Som gravid och ammande har jag i princip använt kapselgarderob (jag vägrar köpa särskilt många plagg för en så kort tid livet) och det funkar jättebra (testa t ex Project 333 om ni inte är gravida/ammande och behöver gå ner i mängd kläder i garderoben).

2) Köp begagnat. För barnens del fungerar ju inte ”låt bli att handla”-grejen eftersom ungarna har en förmåga att växa ur sina kläder, ta sönder dem på ett sånt sätt att de är svåra att laga, och smutsa ner dem bortom igenkännlighet och bortom vad Vanish klarar av. Då måste man köpa. Men oftast, åtminstone när barnen är rätt små (upp till säg storlek 128, och då de inte är så små längre), går det utmärkt att köpa via begagnatmarknaden. Babykläder är ingen diskussion, det finns oändligt mycket i princip oanvända kläder att köpa för en spottstyver. Någonstans runt storlek 98-110 kan det bli lite bökigare eftersom ungarna sliter på sina kläder så att utbudet att sälja blir mindre, men det finns gott om det ändå. Ytterkläder går utmärkt att få för en fjärdedel av ordinarie pris. På loppisar brukar man kunna få t-shirts för 5-20 kr i vettigt skick. Byxor till pojkar har jag förstått är ett undantag, eftersom de oftast är sönder på knäna efter vild lek, men om det är det enda du behöver köpa nytt är det ju inte något stort problem. Och även om ni köper både skor och byxor nya så är det på inget sätt så att ni behöver lägga 5 640 kr per år på kläder för en treåring (eller 8 520 kr för en fyraåring!).

Med våra 8 800 kr på ett år la vi alltså drygt 730 kr per månad på kläder. Vi saknar ingenting; när treåringen behövde en ny overall hittade jag en i gott skick för hundra kronor. När hon behövde nya stövlar blev det faktiskt ett nyköp, men då efter att ha kollat var de var billigast online och med Refunder-kod på det. Jag har köpt tröjor, klänningar, skor, jackor och byxor via Sellpy. För egen del har jag köpt gravid- och amningskläder (både nytt och begagnat). Maken har gjort ett par nyköp under året.

Sen får man väl säga att om man är ett fan av dyra handväskor, exklusiva klockor, designer-skor eller sjukt dyra paraplyer så räcker 25 000 kr inte någonstans. Men är man villig att lägga sånna pengar på ett sådant intresse så är man kanske inte riktigt på den slingrande sparstigen heller.

Vad lägger ni på kläder och skor? Vad tycker ni om Konsumentverkets idéer om hur mycket pengar man kan/får lägga på kläder och skor? Vad skulle er klädbudget vara enligt Konsumentverket?

Konsumentverkets matkostnader för en familj

Konsumentverkets matkostnader för en familj

I Konsumentverkets ”Koll på pengarna” finns en massa roliga siffror att jämföra sig med. Jag tänkte gå igenom dem och vad jag tycker om dem, och hur vi ligger i vår familj som jämförelse. Vi börjar med matkostnaden.

Till att börja med har de ”förbrukningsvaror” som en separat rubrik. I denna, som för fyra personer ska gå på 270 kr/månad, ingår ”dagligvaror som främst används för vård och skötsel av hemmet som tvätt- och rengöringsmedel, toalett- och hushållspapper med mera”. Dessa saker ligger som del av vår matbudget, eftersom jag inte har någon ork att dra ut dem från matkvittona. Jag lägger således till 270 kr/mån till matbudgeten.

Vår matbudget skulle vara 840 kr för den yngsta (6-11 mån) som äter all mat hemma, 860 kr för den stora tjejen (2-5 år) som äter lunch på dagis, och 2 470 kr vardera för mig och maken. Ovanpå detta då ”förbrukningsvaror-pengen” på 270 kr. Totalt blir detta 6 910 kr. Det är faktiskt ganska väl tilltaget.

För att den yngsta skulle äta för 840 kr i månaden skulle kräva att hon åt köpe-barnmat till typ två mål om dagen. Om man räknar två färdig-rätter om dagen på 15 kr/st skulle det vara 900 kr/mån (räknat på en 30-dagars-månad). Ovanpå detta frukt, (köpe-)grötpulver, och eventuellt annat. Ja, okej, då blir det nog lugnt 840 kr i månaden. Men om man istället köper rotfrukter till facilt kilopris om typ 20 spänn kan man laga väldigt mycket mat till en väldigt låg kostnad.

Mellantjejen äter fil och müsli till frukost, och middag hemma. På helgerna givetvis alla mål med oss, och så lite frukt på det. Jag har inte räknat på det närmare, men 850 kr/mån låter ganska högt även här.

Slutligen, jag och maken. Jag tycker det är festligt att vi har lika mycket att äta för, när vi skiljer oss åt ganska väsentligt i kroppskonstitution, men okej. 2 470 kr per person – ja, det kan ju vara både mycket och lite. Äter man ute varenda lunch på jobbet är det inte alls mycket (lunch för 100 kr fem dagar i veckan i fyra veckor = 2 000 kr). Äter man matlåda och håller sig till det som är i säsong och billigt för tillfället är det dock rätt mycket.

Så hur ser det ut för oss? Förra året kan man se en radikal förändring i vår matbudget efter att jag tog mig an att sänka den – före och efter september 2018. Före september 2018 ligger snittet i butik på 5 286 kr/månad (borttaget januari, då vi var borta två veckor på semester så det var en mycket låg kostnad för mat i butik då). September till december sänks snittet till 3 926 – och då är både julmaten och nyårssupén inkluderad i decembers matkostnad (utan den blir snittet 3 410 kr). Visst är detta med bara tre ätande eftersom den yngsta då bara ammade, men ändå. Till detta kom även vår ”utemat”, men den vore enkel att skala bort om det behovet fanns. Inklusive utemat landade vi ganska nära de 6 030 kr/mån som Konsumentverket tyckte att vi fick lägga på mat förra året (då alltså minus den lilla som antingen inte var född än eller som bara ammade, vilket också ger lite mindre för förbrukningsvaror).

Det här året kommer vår matkostnad förmodligen vara väsentligt lägre sett som ett snitt över året, eftersom min tanke är att fortsätta på den inslagna vägen med billigare butiksköp. Vi får väl se var vi landar i slutet av året…

Så vad är take-away-message för det här? Att för Konsumentverkets beräknade kostnad kan man äta väldigt bra. Det är absolut ingen miniminivå utan den inkluderar att kunna äta ute då och då och köpa en del dyrare mat. Vill man så kan man absolut kapa – radikalt – och fortfarande äta god och hälsosam mat men till en mycket billigare peng.

Bokrecension: Störningen

Bokrecension: Störningen

Jag minns inte var jag fick tips om den här boken, men Störningen av journalisten Katarina Bjärvall var intressant läsning, inte minst när man relativt nyligen arbetat på en psykavdelning i rollen som AT-läkare. Störningen – ADHD, pillren och det stressade samhället handlar om den närmast lavinartade ökningen av ADHD-diagnoser vi sett det senaste decenniet. Andelen människor som medicinerar på grund av ADHD är högt – det kändes som att var och varannan patient under trettio även på vårdcentralen och akuten stod på Strattera, Elvanse, eller, kanske mest, Concerta. Folk som redan tagit dessa preparat i flera år och som inte reflekterade över det i någon större utsträckning, men också personer som sedan länge slutat ta dem men någon gång stått på dem (men de hade inte tagits bort i medicinlistan eftersom läkare är rätt dåliga på att ta bort läkemedel från medicinlistan).

Bjärvalls bok är ett försök att ta ett brett grepp om hela problematiken runt den ökande ADHD-diagnosticeringen. Det är sällan någon vidare munter läsning, oavsett om det handlar om läkemedelsbolagens påverkan på forskningen och deras intensiva marknadsföring av ADHD och dess mediciner (och detta tillägnas en stor portion av boken), Läkemedelsverkets dubbla stolar, och samhällsutvecklingen där allt mindre utsvävningar från den strömlinjeformade, produktiva normen tillåts. Läsningen om läkarna som sponsras av läkemedelsbolagen och inte ser minsta problem med detta. Den mest bisarra enskilda kommentaren i boken är från överläkaren och professorn emeritus Lars Jacobsson som var huvudansvarig utredare vid den stora rapporten om diagnosticering och behandling av ADHD från SBU, som säger: ”Objektiviteten tycker jag har gått alldeles för långt” gällande att man kanske inte både borde betalas från läkemedelsbolagen och samtidigt skriva utredning om hur man ska behandla ADHD…

Det finns en hel del annat i boken som också är bisarrt, ska sägas:

En annan marknad som växer är den för småbarn. I USA har tiotusentals två- och treåringar fått en adhd-diagnos. […] Experiment med adhd-medicin har ändå gjorts på barn så unga som två och ett halvt år.

Huuur skiljer man en tvååring med ADHD från en tvååring utan ADHD? Rimligen borde det inte alls gå att sätta diagnosen, med tanke på att det ska krävas ett längre perspektiv än vad två-tre års levnadstid kan ge, men alldeles oavsett – de flesta två- och treåringar jag känner (och jag känner ju faktiskt ett gäng numera eftersom stora tjejen är precis i den åldern och går på dagis) är (hyper)aktiva, lättdistraherade, ofta rätt okoncentrerade, glada och skrikiga om vartannat och allmänt liksom SMÅBARN. Men vad gör det när läkemedelsföretagen ser en möjlighet till en större marknad och när föräldrar blir allt mer stressade och upptagna med annat (i den åldern är det ju knappast skolan som ställer krav på ADHD-utredning, vilket boken visar på är rätt vanligt när barnen blir större).

En annan bidragande orsak till ökningen?

Utredningar som leder till ett positivt resultat, alltså en diagnos, är också mer lönsamma än de som leder till ett negativt resultat. Det beror på att de går snabbare. Ju tidigare under utredningen som diagnosen kan ställas, desto kvickare kan utredningen avslutas och desto fler utredningar kan enheten hinna med och fakturera. Hittar man däremot ingen snabb förklaring till patientens problem så måste man utforska varje tänkbart spår, enligt konstens alla regler, och det tar tid – och tid är som bekant pengar.

Ett kapitel som kopplar samman denna bok med Skärmhjärnan är kapitlet om skärmtid och dess genomgång av vad forskningen så här långt visat.

[…] Barn som har adhd-symtom, eller kanske bara en genetisk sårbarhet för adhd, är generellt sett mer benägna att tillbringa mer tid än andra framför skärmen. Där utsätts de för så mycket stimulans att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse. De får också allt mindre tid över för verkliga samtal, läsning, utelek och annat som stimulerar andra delar av hjärnan än belöningssystemet. Dessutom får de mindre dagsljus, vilket påverkar hjärnans utveckling.

Jag tycker framför allt delarna om att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse med skärmens underhållning är något att ta fasta på – och det inte bara för personer med ADHD, utan generellt. Om vi hela tiden serveras dopaminkickar från skärmen – oavsett om det är likes på Facebook, snabba vändningar i ett shoot-em-up-spel, eller något annat – så borde ju ”verkligheten” med till exempel en vanlig bok bli outhärdligt tråkig. En bok med bara svart text på vit bakgrund – vari ligger spänningen för en hjärna van vid konstanta kickar?

Boken är trevligt skriven med ett enkelt språk. Författaren är inte medicinskt utbildad utan journalist, och hon tar sig tid att förklara de olika läkemedlen, det man vet om orsakerna bakom ADHD, med mera på ett lättfattligt språk. Den riktar sig till alla som vill veta mer om ADHD och är inte alls någon medicinsk litteratur.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Hopbakslån

Hopbakslån

I Lyxfällan förekommer konceptet ”hopbakslån” väldigt ofta. Eftersom deltagarna har en förmåga att hitta allsköns kreditgivare – det är långivare jag aldrig hört talas om i nästan varje avsnitt – har de ju också ofta väldigt höga ränteavgifter. In kommer Lyxfällan-teamet på en vit springare (eller i en vit bil åtminstone) för att rädda situationen, inte sällan genom att samla ihop lånen i ett större lån och på så sätt få ner räntan. Så vad är ett hopbakslån? Ett hopbakslån är ett privatlån utan säkerhet (eventuellt med borgenär) på upp till ca 350 000 kr.

En av deltagarna i senaste säsongen har eventuellt tittat på tidigare avsnitt av Lyxfällan, eller möjligen pratat med bekanta som tyckt att hopbakslån lät som en bra idé. Hon hade nämligen tagit ett sådant för att bli av med alla sina smålån. Problemet? Att hopbakslånet hade högre ränta än flera av de smålån hon därmed blev av med.

”Jag tittade inte på räntan, jag tittade bara på hur mycket jag fick låna”, sa hon ungefär när Lyxfällan frågade om saken.

Man blir ju lite lätt förtvivlad av den typen av uttalanden. Är inte ränta något man lär sig någonting om i matten i skolan? Eller klarar folk bara inte av att omsätta de dammiga mattekunskaperna från skolan till sin egen verklighet?

Ett hopbakslån som samlar dina lån hos en enda långivare kan vara en jättebra idé – men det bygger på att räntan på hopbakslånet är lägre än de ingående lånens räntor. Har du många lån och vill bli av med dem genom ett hopbakslån måste du alltså först sätta dig ner och titta på vilka räntor du har på de lån du redan tagit, och därefter kan du ta ställning till om någon långivare erbjuder dig ett hopbakslån. Har du många lån kommer räntan vara hög alldeles oavsett, men även att få ner den ett par procent gör stor skillnad för månadskostnaden.

Har du en usel ekonomi där du tagit lån är lånen förmodligen en av de stora utgiftsposterna. Utöver hopbakslån brukar Lyxfällan jobba med att ringa långivarna och försöka få till stånd överenskommelser om tillfälligt frysta räntor (alltså att ingen ränta tas ut på lånet), minskade räntor, eller på annat sätt förhandla om dem. På det sättet kan man ofta få ner månadskostnaden rätt radikalt, och istället för att bara betala räntor – som ju inte minskar skulden – faktiskt börja betala av (amortera) på själva lånen. Ibland kan man också behöva amorteringsfrihet för att komma på rätt köl, men det är ju en tillfällig åtgärd eftersom skulden ju då ligger kvar.

Börjar jobba och slutar detoxa

Börjar jobba och slutar detoxa

I måndags skedde två saker – dels att jag med tårarna i ögonen lämnade man och barn hemma för att återvända till jobb på riktigt, och dels att min digitala detox tog slut. Så jag tänkte skriva en aning om dessa, som inte är kopplade till ekonomi (annat än att jag får heltidslön igen, snarare än föräldrapenning).

Det var oväntat jobbigt att återgå till arbetet och jag hade precis just nu helst sluppit. Hade gärna varit hemma ett antal veckor till med lillan, jag känner mig inte klar. Än värre blir det av att jag återgår till att göra väldigt korta placeringar – två veckor vardera på två olika kliniker – vilket innebär att jag den närmsta månaden i stort sett hela tiden är ny på jobb med allt vad det innebär av att inte hitta till toaletterna, vara trevlig mot alla, försöka förstå rutiner och tider, och så vidare. Därefter börjar jag på min vårdcentralsplacering, och där har jag jobbat ett halvår tidigare, så det blir skönt för där är jag inte helt ny.

Jag undrar om en del av anledningen till att det denna gång, betydligt mer än förra gången jag var mammaledig, tycker att det är jobbigt att gå tillbaka är att jag känt att livet varit väldigt meningsfullt hemma. Jag har bakat, tagit hand om hemmet, handlat billigt, gått långa promenader, träffat folk ibland, varit med mina barn, och helt enkelt levt ett väldigt givande ”hemmafruliv”. Och jag tycker verkligen inte att hemmafru borde vara ett sånt skällsord, för det har varit mestadels lugnt och harmoniskt och trevligt och icke-stressat.

Kanske påverkas jag också av att hänga digitalt med FIRE-folk. Alla pratar om vad som är meningsfullt på riktigt.

Samtidigt är det trevligt att vara på jobb ändå. Att prata med patienter och anhöriga är givande och att använda hjärnan för att detektivarbeta oss fram till vad som är fel på våra patienter (det är inte alltid helt givet). Det är det här jag utbildat mig för.

Vad gäller den digitala detoxen har jag sedan i måndags besökt Facebook för att kolla de aviseringar jag hade där (i stort sett inget intressant) och för att titta på Marketplace. Det senare gjorde jag faktiskt redan tidigare i helgen, då vi bestämde att vi skulle köpa en ny-begagnad cykel till stora tjejen, och en fin sådan inhandlades för 200 riksdaler i söndags. Dottern fick själv betala 40 kr, taget under stor allvarsamhet från hennes spargris. (Mycket stolt, både dottern och hennes föräldrar.) Har även besökt Twitter för att kolla aviseringarna, men varken på Twitter eller Facebook har jag kollat flödet. Facebook känns faktiskt totalt ointressant, och Twitter vet jag att det är så lätt att fastna i att jag hellre låter bli.

Jag har återinstallerat Instagram eftersom jag ändå inte använder det särskilt mycket, och jag vill kunna uppdatera framför allt min tårt-instagram på ett enkelt sätt (att komma ihåg inloggningarna till tre olika insta-konton är mer än jag känner för att ödsla hjärnkraft på).

Så resultatet av en månad utan sociala medier är att jag saknar dem väldigt lite och kommer behålla dem på en mycket låg nivå. Hemma tror jag att det har påverkat maken, för han sitter inte lika mycket med sin telefon. Vi har börjat lägga tusenbitarspussel ihop som familj istället (äldsta dottern älskar pussel och lägger ett par bitar på egen hand även i 1000-bitars), och jag har läst ett helt gäng böcker och skrivit en del blogginlägg. Barnen älskar att få uppmärksamheten när vi inte ständigt tittar på mobilen. Och för någon som tycker det är jättejobbigt att gå hemifrån på morgonen för att jobba hela dagen är det ju verkligen vettigare att umgås med dem än att sjunka ner i mobilen hela tiden.

Copied!