Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Matsmart.
Yngsta dottern har passerat sexmånadersstrecket för ett litet tag sedan (hur fort går inte ett halvår när man har en bebis!?), och det är dags att låta liten äta annat än bröstmjölk. Med perfekt timing skickade givetvis Nestlé ut ett brev med smakprov på deras ”mat” som de vill att jag ger den lilla. Några rabattkuponger medföljde givetvis på deras ”klämmisar”, gröt, välling och barnmat.
Trots den glada layouten med kladdiga bebisar och leende föräldrar är det ju lite lätt hotande i texten, som att ”järnet är viktigt – det främjar den normala kognitiva utvecklingen”, vilket är varför man ska ge ungen just Nestlés järnberikade barngröt. Och visst, det är bra med järnberikat om man inte ger barnet något annat som innehåller järn, men det är förhållandevis lätt att göra (typ leverpastej, aprikoser, eller lite paltbröd i gröten). Det de glömmer nämna är ju att deras gröt innehåller 62 gram kolhydrater per 100 gram pulver, varav 26 gram sockerarter. Havregryn innehåller i sig ca 60 g kolhydrater per 100 gram, men bara 1,2 g sockerarter (siffror från Axas havregryn)…
För att slippa stora bitar havregryn i gröten maler jag havregrynen på förhand till samma typ av pulver som köpe-gröten består av. I de portionsstorlekar jag gör till lillan handlar det om en matsked havregrynspulver, och två matskedar vatten, och det går på 30 sekunder i micron. Bra när lillan skriker av hunger…
Och babymat? Det är ju så tramsigt enkelt att göra på egen hand, så varför ska man betala 10-20 kr för en enda måltid?
Till en början kan man ju göra det enklaste: rotfruktspuré. Välj valfri rotfrukt, koka, blanda i lite smör och grädde, mixa. Färdigt. Gör en större batch och frys in i iskubsformer så har man små bitar att plocka fram efter behov.
Lite senare går man över till mer komplexa rätter. Jag har inte hunnit så långt med lillan men till stora tjejen brukade jag göra ”puckar” av mat som jag hade i frysen. Jag tog mina muffinsformar i silikon (så bra om man vill göra fina höga muffinsar!) och la t ex broccolipuré i botten, mosad lax på det, och potatispuré högst upp. Eller andra innehåll, men så att det blev en blandning av protein, kolhydrater, vitaminer och fett. Jag gjorde oftast tio-tolv stycken per gång och det var superenkelt att plocka fram efter behov. Och de kostar definitivt inte 10-12 kr styck. Efter hand som barnet blir större kan man ju göra det allt mindre puré-igt och mer bitar.
Babymat i muffinsportionsstorlek.
Och sluligen, ”klämmisar”. Det ska ju erkännas att det är praktiskt att ha en liggande i skötväskan om det blir akut, men med lite planering blir det ju sällan så akut. Och fruktpuré är ju också löjligt enkelt att göra. För närvarande kokar jag frusna jordgubbar i vatten en längre stund och har till lillans (egengjorda) gröt. Socker/sötningsmedel göre sig icke besvär, och lillan älskar det. (Gröt, grädde och jordgubbar är faktiskt riktigt gott!). Frusna jordgubbar och hallon ska kokas minst två minuter eftersom de kan ha tråkiga bakterier på sig, därför är det viktigt.
Man kan ju också väldigt enkelt göra smoothie på till exempel banan, mango, blåbär, eller något annat. Vill man ha med något istället för att betala för klämmisar kan man ju ta en vara som på förhand är praktiskt paketerad – banan. I bästa fall finns de för 9,90 kr/kg, högsta priset brukar vara några kronor över 20 kr/kg. Även vid maxpris blir det billigare än att betala 10,50-20,90 kr för en klämmis… (priserna varierar efter innehåll, eftersom klämmisar kan innehålla smoothie, gröt, eller hela måltider i puréform). Alternativt äppelbåtar, skivat päron, kiwi, eller någon annan härlig frukt som inte är i puréform när barnen blivit bara lite äldre än sex månader.
Ska man envisas med att köpa barnmat är min rekommendation att göra det via t ex Matsmart (affiliatelänk). Jag köpte ett paket klämmisar när den enda gång jag handlat där, just för att ha i skötväskan till krissituationer. För närvarande finns det gröt-klämmisar 6 st för 49 kr, så det är ju lite billigare än på Ica. Dessutom får man räddar man ju mat som annars slängs, om man vill ha med det i beräkningarna.
Men alltså, det är så mycket billigare att göra det själv, och nej, så länge du ger ditt barn varierad mat med protein och grönsaker så kommer de inte bli undernärda, oavsett vad barnmatstillverkarna hotar med.
I dagarna skulle jag köpa några apoteksvaror. Apoteksvaror kan ju bli lite akuta, så det är bra att vara ute i god tid om man inte vill springa till närmsta möjliga apotek och betala mer än nödvändigt. Som tur var hade vi barnnässpray kvar hemma när vuxensprayen tog slut, så den har min förkylda näsa fått njuta av i väntan på det jag nu beställt.
För att maximera #sparadkrona gjorde jag följande:
Google för att snabbkolla priserna på olika saker. Om det är fri frakt på de olika ställena kan det absolut vara värt att köpa från olika, inget behov av att vara trogen ett ställe.
Kolla om det finns cashback i någon av de aktuella nätbutikerna. Är cashbacken på ett ställe så hög att det blir ett bättre pris där än på den andra där varan annars är billigare?
Kolla mecenat/studentkortet om du har det, eller bara googla nätbutikens namn + rabattkod för att se om du hittar någon sådan.
Betala med ett kort som ger dig ytterligare cashback.
För egen del lyckades jag hitta bästa pris på Apotek Hjärtat. Refunder hade en kampanj med höjd (7,5%) cashback istället för vad de nu brukar ha. Apotek hjärtat hade dessutom ”vabruari-kampanj” så att just nässpray var en av sakerna som var på extrapris (som för övrigt var bättre än butikspriset redan från början eftersom de tydligen har ”webbpriser”), så 15% extra rabatt på det. Mecenat gav mig 10% rabatt på hela köpet. Allt betalades med Preem-kortet som ger cashback på varje spenderad krona.
Slutpriset blev en bra bit under butikspris för det hela, och det levereras till brevlådan om 2-4 dagar (fri frakt). Så, har man tid att vänta kan man absolut spara pengar…
Framtidsfeministen tyckte att det var givet att man delar lika på föräldrapenningen eftersom det annars blir ekonomiskt ojämnt i framtiden (den som är hemma mest, generellt sett kvinnan, får mindre pension). Det var ett antal som höll med henne. Ett antal sa emot. Det är samma diskussion som så ofta, ekonomi och att den som är hemma tar mer av jobbet hemma. ”Jämställdhet” och allt det där.
Jag har varit föräldraledig i sju månader. Maken kommer inte vara hemma i sju månader, snarare fem. När vi är klara med föräldraledigheterna kommer det finnas dagar kvar att ta ut framöver.
Att vara hemma mer för min del är ju mitt och vårt val. Det passar för vår familj. Det är inte för att jag har den lägsta inkomsten som jag tar ut mer föräldraledighet, det är för att jag VILL vara hemma. För att det passar bäst med var jag är i livet och karriären just nu. Det passade också bättre med första barnet, eftersom jag fortfarande pluggade då. Maken har en opererande specialitet som det är svårt att vara borta från länge eftersom hantverket sitter mycket i händerna och man tappar det efter bortavaro (svärfar, neurokirurg, märkte skillnad på innan och efter ett par veckors semester!). Vi försöker lösa att vi är med våra barn mycket på andra sätt. Maken tar bland annat ut mycket tid på sommaren (mer än jag kan göra) i form av komptid, så att han är ledig mer än fyra veckors industrisemester, samt ledig fredagar på komp. Inget av dessa syns i jämställdhetsstatistiken för hur man delar föräldradagarna.
Är det undanflykter? Är vi ojämställda? Nej, det tycker jag inte. Det är vår familj. Våra val.
Och den som säger att man ska ”vara överens innan barnet kommer” har inte barn. Saker och ting förändras när man får barn. Det man sa innan behöver inte stämma för någon av de nyblivna föräldrarna längre. Jag har en kompis som gick tillbaka till jobb på 50% efter två-tre månader och pappan var hemma resterande, trots att hon hade tänkt vara hemma på heltid i betydligt fler månader. Andra människor, kvinnor som män, inser när de får barn att de inte alls vill jobba som tidigare. En del människor tycker att bebistiden är en skittråkig tid och slipper det helst, andra njuter för fulla muggar av den.
Det jag framför allt blir trött på är pekpinnar från ”feminister” och när politikerna lägger sig i det som borde vara vår familjs angelägenhet. Om det nu är så att kvinnorna får lägre lön för att vi är med våra barn (det är inte ett straff!) och ni så gärna vill in och pilla med det, förbättra då pensionerna/hur inbetalningarna görs under föräldraledigheten/whatever. Men ärligt talat, 1) har ni inte bättre saker för er att pyssla med i dagens Sverige, och 2) vi kommer ändå inte få ut vår pension förrän vi är 70+ och den riskerar ju att vara extremt låg med tanke på hur det ser ut redan idag. Snarare än att styra och ställa med hur familjer ska dela på föräldraledigheten kan man ju göra sparande mer tilltalande för alla inblandade, till exempel genom att INTE höja ISK-skatten och liknande dumheter. Men det är inga politiker intresserade av.
Mitt och makens gemensamma ”guilty pleasure”-TV är sedan länge Lyxfällan. Serien är nu inne på sin tjugofemte (!) säsong, så det finns uppenbarligen fler än vi som sitter och gottar oss i soffan. Inte åt andras olycka, så mycket som åt vår egen begåvning. Eller nåt.
I ett av senaste säsongens avsnitt var det ett par som som vanligt gjort av med bisarra mängder pengar och de hade dessutom lyckats med det på väldigt kort tid. De hade träffats elva månader tidigare, och två månader senare gjort slag i saken med ett extravagant bröllop för lånade pengar, en bröllopsresa där de använde hela krediten på Norweigan-kortet (40 000 kr) som ”fickpengar” under sex dagar, och så vidare. Utemat, energidrycker, cigg, snus, spel, och shopping var som vanligt vardag. Killen hade aldrig betalt en räkning i sitt liv. Lånekostnaderna var på 76 000 kr. I. Månaden.
Tjejen var student och skulle snart börja jobba som förskolelärare.
Och killen hade inget jobb.
Varför?
För att han har ADHD.
Jag kan börja jobba, ja, det kan jag. Men då ska förutsättningarna vara rätt också. Det känns som att ba’ bli överkörd av arbetsgivarna då. Att man är billig arbetskraft. Då är det inte så kul att jobba.
ADHD verkar, för vissa, vara en carte blanche för vilket beteende som helst. Ett tidigare avsnitt av Lyxfällan som fastnat hos mig var med en kille som med ADHD som ursäkt hävdade att han helt enkelt inte kunde hålla i pengar. Punkt. Ingen diskussion, det bara var så. Så då kunde han ju lika gärna fortsätta gödsla med pengar överallt utom på sitt eget sparkonto, det var ju ändå inget att göra åt saken. Han hade ju ADHD.
Och det är givetvis fullständig bullshit. Alla människor har vi olika saker vi kämpar med, och någon med ADHD har det klart svårare med impulskontroll, svårare att koncentrera sig länge – men det betyder att det är något att jobba med, inte att det är något att rycka på axlarna åt. ADHD är en del av det mänskliga spektrumet av personligheter, från de som kan sitta och koncentrera sig på något i timmar och glömma att äta, till de som blir trötta på saker efter trettio sekunder. Dessutom kan man ju undra över det där, för killen hävdar själv i programmet att när han börjar spela, då bara fortsätter han länge, så det kan han ju uppenbarligen koncentrera sig på. Man tycker inte allt här i livet är kul. Jag tycker att det är skittråkigt att dammsuga, men jag kan ju inte bara skippa det. Jag tyckte engelska var jättejobbigt i grundskolan (vi pratar två timmar av repetition för att lära sig kanske tjugo glosor, som lillebror lärde sig på tio minuter när han förhörde mig), men det betydde att jag fick kämpa med det, inte ge upp. Samma sak med matte. Och Isabella Löwengrip (Blondinbella), oavsett vad man tycker om henne i övrigt, är ju ett utmärkt exempel på hur man kanaliserar sin ADHD istället för att använda den som ursäkt.
När jag jobbade på vårdcentral så kom det in patienter som ville ha remiss för ADHD-utredning. ”Jag har ju svårt att koncentrera mig”, hette det oftast. Jag undrar om inte precis det här, att man får en ursäkt för en massa beteenden, som är inte helt sällan är orsaken till att en del människor vill ha en sån utredning och diagnos. (Det finns andra som under inga som helst omständigheter vill ha utredning och diagnos trots att de har uppenbara svårigheter, för att de inte vill ha den stämpeln, vilket väl också säger en del om hur vi ser på ADHD.)
I slutet av programmet har killen inte börjat jobba än, trots att Lyxfällan fixade en intervju som blev till ett erbjudande om jobb. För att det inte ”var läge för det just nu”. Oväntat.
Numera läser jag sällan skönlitterära böcker. Det fanns en tid i ungdomen då jag slukade allehanda böcker och det fortsatte även under tiden på juristlinjen, men väl på läkarprogrammet blev det så otroligt många timmars läsning att all nöjesläsning försvann – det var helt enkelt inte tillräckligt avslappnande att efter att ha läst hela dagen sätta sig och läsa ännu mer, oavsett att det då inte var medicin.
Det senaste året har jag börjat läsa mycket igen, men det blir mest fackböcker på olika områden. Jag vill lära mig mer.
Men det finns ett undantag: Fredrik Backman.
Jag läste En man som heter Ove för vid det här laget ganska många år sedan, och blev lika tagen av den som alla andra verkar ha blivit. Inte många böcker blir ju både enmansteater och film och går på export till en massa andra länder, allra minst böcker om gamla griniga gubbar. Men Backmans fantastiska språk ger liv åt Ove och alla känner någon, eller ser sig själv i honom. Och jag vet inte om Backman har en medveten tanke om det, men han skriver på samma sätt som Pixar resonerar i sina filmer: för varje skratt, en tår. Oves tur till sjukhuset när han träffar clownen fick mig att gapskratta – och de stora förluster han genomlidit (om nu någon inte läst dem ska jag inte spoila) fick mina ögon att tåras.
Sedan dess har jag läst alla böcker han skrivit, mig veterligen. Den långa Mormor hälsar och säger förlåt, som är annorlunda, sorglig i delar och nära nog obegriplig i andra ända tills allt knyts ihop. Britt-Marie var här, en uppföljare som inte har mycket med första boken att göra och vars huvudperson är en femtio plus kvinna som får ett litet äventyr. Varje dag blir vägen hem längre och längre, om en farfar vars minne sviktar i någon demenssjukdom. Ditt livs affär, som griper i mig när jag tänker på den lilla flickan och där Döden faktiskt inte är sitt jobb.
Och så har vi Björnstad och Vi mot er.
Långt mer komplexa än de andra böckerna är Björnstad och dess uppföljare en rad människoöden som blir så verkliga i Backmans händer att det känns mer som att han intervjuat ett gäng människor och sedan skrivit en bok om dem. För inte kan väl en enda människa i sitt huvud skapa så många karaktärer, var och en av dem både goda och onda, rädda och modiga, starka och svaga, men på tusen olika sätt precis som vi är i verkligheten? Människor som hatar och älskar och allt däremellan, och vars handlingar får konsekvenser i stort och smått. Inte kan väl en vuxen man förstå hur två tonåriga tjejer – bästa kompisar men ändå helt olika – tänker, bara för att nämna något?
Allt kretsar kring hockeyn, men det spelar ingen som helst roll att man som jag är totalt ointresserad av hockey, för egentligen handlar det inte alls om det.
Jag är ändlöst fascinerad av hans förmåga att hålla mig gissande gällande vad som ska hända. Vem kommer leva, vem kommer dö, vem kommer överleva de hundra olika vändningarna? Ibland vill jag gå in och bara skrika åt karaktärerna, få dem att förstå sin egen inskränkthet och vad deras hat orsakar. Det lämnar ingen berörd. Det tog mig lång tid att ta mig igenom Vi mot er, bara för att den i delar är så mörk – men den är värd att läsa till slut. Och jag älskar hans språk, hans liknelser, hans förmåga att sätta ord på det omöjliga.
Nu kommer snart den bisarra (enligt författaren själv) Folk med ångest som Backman skrev bara för att han behövde skriva något roligt. Jag är inte den ende som kommer läsa den – långt innan utgivning har den redan 22 reservationer på vårt bibliotek… Det ska komma en tredje bok i Björnstad-serien, men böckerna är inte bara tunga att läsa utan även tunga att skriva, verkar det som, för Backman behövde en paus. Det unnar jag verkligen honom.
Och oavsett vad han skriver framöver kommer jag att läsa det.
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
