Jag börjar jobba igen

Idag börjar jag arbeta. Jag har inte jobbat sedan i början av juni, då jag först hade fyra veckors semester och därefter gick direkt in i föräldraledighet med Lillan.

Det är tudelat, känslan av att gå tillbaka. Lämna henne.

Jag börjar inte med jobb-jobb. Jag har forskningstid i sex veckor och börjar med tre veckors forskningskurs innan jag ska göra min halvtidskontroll. Så det kommer inte att bli sex veckor åtta-till-fem. (Det blir det därefter.) Första veckans forskningskursschema är rätt mastigt, men det är ändå betydligt lugnare än vanligt heltidsjobb.

Men det är tillräckligt för att ifrågasätta. Med tanke på det community jag numera tillhör, detta underbara FIRE-community, blir det väl så. Jag har varit ledig i närmare nio månader och har kommit in i många saker som optimerat vårt hushåll. Jag handlar på ett sätt så att vi minimerat vår matbudget, och vi har dessutom sluppit gå och handla på helgen, jag har fixat det i veckorna. Jag har oftast maten väntande när maken kommer hem från jobb, vilket minimerar tiden med en hungrig och trött familj. Jag har sålt begagnat, tagit hand om tvätten, städat, bakat bröd, minimerat utgifter, fixat administrationen.

Jobbigast är nog tanken att under överskådlig framtid, när jobbet börjar på riktigt om sex veckor, så blir det på heltid. Maken går på föräldraledighet (vi har en period just nu när morfar går in och tar Lillan medan Storan är på dagis i större utsträckning) och jag ser till att göra färdigt AT. Jag vill bli klar. ”Få” min legitimation (”få” är ett intressant ord, med tanke på att den förutom 5,5 års utbildning även kräver AT med godkända placeringar, medsittningar på varje placering, och ett godkänt AT-prov). Jag vill kunna säga till anestesin, dit jag kommer söka mig, när jag har möjlighet att börja där. (Och får jag det vikariatet kommer jag fortsätta jobba heltid.)

Men jag tittar på Lillans runda kinder, det där gapande leendet med två små riskorn till tänder, ögonen som lyser med ren och skär glädje över livet, och jag undrar hur mycket jag kommer missa. Jag är splittrad. Någon gång måste jag ju gå tillbaka, för jag vill inte vara hemma resten av livet. När är lagom? Nu är ganska lagom ändå. Jag har varit hemma mycket, mycket längre än de flesta kvinnor i världen får vara hemma med sina barn, betalt. Det är väl bara i Sverige det är nära nog ”kort” att som mamma bara vara hemma tills barnet är sju månader.

En del av splittringen ligger ju i att jag hade kunnat fortsätta vara hemma så länge jag ville, betald av Försäkringskassan eller ej. Vi går runt på runt 40% av vår inkomst, så inte ens maken hade behövt arbeta heltid.

Jag vill vara läkare. Jag vill vara mamma. Jag vill göra det bästa för mina barn. Men det är svårt att veta vad det är.

(Storan är jag inte lika fundersam över. Hon är jublande glad över att nu få vara längre på dagis och slippa gå hem redan klockan tolv… Hon är så trött på sin mamma!)

Dela: