Våra egna liv och andras

Våra egna liv och andras

Ibland är vi så väldigt inne i våra egna liv med allt vad det innebär. Vardagen ska gå ihop, barn ska skötas och älskas, jobbet ska rulla på, fritidsaktiviteterna ska få plats. (Anledningen till att jag alls håller på med sparkvoter, FI, investeringar och så vidare: det gör att det där kommer bli mindre pussligt i framtiden.) Man snöar in lite i sin egen värld och glömmer att det finns en massa andra utanför.

Sedan blir man abrupt påmind om att det finns andra utanför.

När man råkar ringa på dörren för ett litet ärende och möts av tårar.

När någon man tycker om får en svår diagnos.

När ett barn råkar ut för något fasansfullt.

Ibland tänker jag att jag och maken är de enda som bråkar. Det är ju en jättefånig tanke, för det vet jag ju att det inte är så, men alla andra verkar så glada och nöjda och kära alltid. Det blir inte bättre av gulle-gull-inlägg på Facebook. Fast jag och maken har konstaterat att ju mer gulle-gull det är på Facebook, desto mer fundersamma blir vi på förhållandets status numera.

Ibland går jag bara och väntar på att något ska hända. Det måste ju komma. För all del, det har ju redan kommit, det har ju redan hänt. Blivit en del av våra liv. Så ibland bara väntar jag på nästa grej. I mitt yrke ser man så mycket skit. Människor som får cancer. Barn med svåra sjukdomar. Pigga, friska, snälla människor som bara försöker göra sitt bästa här i världen, som råkar ut för fanskaper. Mitt jobb är att om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta.

Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället. För att tårar torkas när man är med någon, inte när man trycker på den ledsna smileyn på ett inlägg.

Copied!