Semester

Semester

Vi har varit på Kanarieöarna.

Jag vet, jag vet, klimathot, flygningar, allt det där. Ekonomi, spara, sparkvot. Vi ignorerade allt det och åkte ändå. För att sol och värme behövdes i januarimörkret. För att maken har skrivit en avhandling och tog lite slut. För att barnen, framför allt det stora barnet, har saknat sin pappa och hemma är det alltid tusen andra saker som behöver göras. Fixas. Lagas.

Så vi åkte till solen, till Sunwing Arguineguin, ett hotell för barn. Där dottern fick en drömsemester med Lollo och Bernie och bad och sol och ansiktsmålningar och flätor i håret, och där jag och maken fick en respit, tid att andas tillsammans. Vi behövde inte laga mat, inte städa, inte skriva avhandling, inte vara jour, inte göra något annat än att vid ett par tillfällen per dag se till så att vår dotter var på rätt ställe för att få vara med på olika aktiviteter.

Pooldisco.

Bernies födelsedagskalas.

Skattjakt.

Simskola.

Minidisco.

Dagar som gick i ett på ett bra sätt. God frukostbuffé med färskpressad juice och, till dotterns förtjusning, färska, varma pannkakor. Lunch på balkongen med söta tomater, mjuka avokados och saftig mozzarella. Middag utanför hotellet, vi gick efter TripAdvisors topplista.

Bebisen fick hänga med, bokstavligen hänga över en arm. Sova i vagnen i bara en body, utan tjock overall och tre filtar. Hon älskar att bada visar det sig, precis som hennes storasyster. Och storasyster kan flyta på rygg i trettiofem sekunder, vilket gör hennes mamma obotligt stolt.

Det är det här vi sparar till. Att kunna åka iväg och ge oss själva och barnen en ordentlig paus.

Nu återvänder vi till kylan och mörkret, men jag hoppas att vi kan bära med oss känslan av solens värme mot huden. Att batterierna som tidigare blinkade danger-danger för att de var så nära tomma nu är lite påfyllda.

Så orkar vi förhoppningsvis med resten av vintern och våren och vardagens alla bestyr.

Dela:
Gemensam ekonomi med partnern – eller inte?

Gemensam ekonomi med partnern – eller inte?

Jag har med ganska stort intresse följt diverse diskussioner som förekommit, om det här med parekonomi. Ska den vara separerad, eller gemensam? (Jag gillar inte att beskriva ekonomin som ”delad”, för då kan det ju vara vilket som – antingen att man delar på allt som i att man betalar ihop, eller att man delar på allt som i att man betalar var för sig.)

För min och makens del har det alltid varit en icke-fråga. När vi bestämde oss för att leva ihop, långt innan vi gifte oss, slog vi också ihop våra ekonomier. Det hade blivit grymt rörigt annars: Jag ägde lägenheten och han flyttade in i den, men samtidigt hade jag i princip ingen inkomst på flera år efter att vi träffades eftersom jag var i början av medicinstudierna. Han tog examen ett halvår efter att vi träffades och började därmed dra in cash. I och med det stod han för den stora majoriteten av våra löpande kostnader (jag hade tills dess fått stöd av mina föräldrar, eftersom CSN tog slut efter första terminen på läk; när vi blev sambos slutade jag få stöd av föräldrarna). Lägenheten han flyttade från sålde han, men den var inte värd i närheten lika mycket som min, så han hade ändå fått problem att köpa in sig i min. Skulle han gå till banken och ta lån för att köpa in sig i min lägenhet, när han betalade de flesta räkningarna?

Nä, när han flyttade in blev vår ekonomi gemensam. Vi har alltid känt att det var det naturliga. Vi har varsitt lönekonto, men vem som betalar vilken faktura spelar inte så stor roll. Saknar den ene pengar på springkontot av någon anledning (det har inte hänt sedan jag började jobba) så för den andre över lite. Samtliga kort kopplade till krediter har vi gemensamt. Båda har koll på var pengarna tar vägen (även tidigare hade vi väl halvkoll, nu har framför allt jag stenkoll) och större köp diskuterar vi gemensamt innan de eventuellt genomförs.

För oss funkar det bra. Han har alltid tyckt att det hade blivit otroligt trista år tills jag fick lön om vi gjort på något annat sätt – ”Skulle vi gå på nån trevlig restaurang och du titta på medan jag åt, eller?”

Och nu är vi gifta, så nu är det ju allt-mitt-är-ditt ändå.

Med barn blir det ju ännu mer komplext, så jag är bara glad över att vi delar oavsett.

Jag har full förståelse för att folk gör olika val, och det är därför jag finner denna diskussion så intressant. Jag tycker det är en bra utveckling att man uppmanar kvinnor att ha koll på pengarna, för det är otroligt sorgligt att det finns människor (både män och kvinnor) som inte har råd att lämna en dålig relation. Samtidigt är det inte något för mig och min make, att separera allt och betala var för sig.

Hur gör ni? Separerad ekonomi, gemensam ekonomi, eller något däremellan?

Dela:
Ytterligare tio tips för maten

Ytterligare tio tips för maten

Tänkte fortsätta på serien med tio tips runt mat, första inlägget hittar du här.

  1. Baka eget bröd. Tar inte särskilt mycket tid, doftar gudomligt, och kostar knappt någonting. Här är ett utmärkt grundrecept.
  2. Kött. Förvara i den kallaste delen av kylskåpet så håller det längre. Packa i påsar eller behållare så att köttsaften inte läcker ut.
  3. Potatis. Lägg ett äpple med potatisen så hindrar man att de får skott.
  4. Blast från morötterna. Släng det inte, gör en pesto istället! Mums! Och betydligt billigare än att betala uppåt 250 kr/kg för pesto i butik.
  5. Nötter. Ska faktiskt förvaras i kylen, framför allt den feta sortens nötter, för att de inte ska härskna.
  6. Broccoli. Släng absolut inte stammen – skala bara bort ytan och ät innanmätet lättkokt, det är lite som sparris och supergott.
  7. Mjölk och grädde. Kan frysas in för att användas senare till matlagning eller bakning.
  8. Torrt bröd. Pensla på olja och torka det i ugnen för crostinis eller skorpor.
  9. Morots- och potatisskal. Fritera för att fixa fredagschipsen.
  10. Resterna som blev över. Gör pytt-i-panna eller omelett på köttbiten, potatisen, grönsakerna, eller vad som nu blev över.
Dela:
Bokrecension: Krisboken

Bokrecension: Krisboken

Efter hand som jag trillar över böcker jag blir nyfiken på lånar jag hem dem. En av dem blev ”Krisboken” av Vanja Persson. Jag är verkligen på inget sätt målgruppen för boken, men varför inte läsa om ett annat perspektiv än att lägga undan 50% av sin lön? Som det står på baksidan:

Ekonomiböcker handlar ofta om hur du blir miljonär, sparar i aktier eller andra saker som förutsätter att du har några pengar att spara. Det gör inte den här boken. Tanken med Krisboken är att den ska vara en hjälp när det verkligen är kris – oavsett om svackan är tillfällig eller livslång.

Författaren är själv ”specialist på att leva på existensminimum”, efter att ha varit sjukskriven, ensamstående mamma med eget företag i många år.

Boken är indelad i tre delar: del ett om att skaffa kontroll, del två om att spara, och del tre om att öka inkomsten. Den första delen är mycket om inställning, prioriteringar, och den sektion som författaren kallar akutlista – om du har ångest eller är deprimerad kan det vara svårt att ta tag i saker, då föreslår författaren sådant som att ta en promenad, att ta en lång dusch, vårda kroppen, måla, eller liknande för att bryta negativt tänkande. Dessa är förslag som jag brukar ge mina patienter för att hantera ångest och dåligt mående, så det skriver jag verkligen under på!

Andra delen är mängder av konkreta tips på hur man kan dra ner på utgifterna. Vilka saker som kan strypas akut (t ex att man tillfälligt ber om amorteringsfritt på bolånet) och saker som kan göras på lång sikt (högt och lågt: hyra ut ett rum i bostaden, se över sina avtal, stänga av apparater istället för att sätta dem i stand-by, äta lagom stora portioner, sluta ”unna dig” godis, tänk på att utnyttja eventuellt friskvårdsbidrag, och så vidare). Det är många bra tips och här blir det ju högst relevant även för de som har en vettig inkomst som vill ha ”snålmånader” för att maxa sitt sparande, och för den delen livsstilsförändringar som är bra på många olika sätt (såsom att tänka över sitt boende, att laga vegetarisk mat på billiga produkter som bönor, lök, kål och linser, köpa begagnat). Sidorna 46 till 101 är helt enkelt sida upp och sida ner med förslag på hur du minskar dina utgifter.

Detta följs sedan av hur du kan öka inkomsten. Hur du söker jobb, om man kan starta eget, om man kan göra något kreativt som man kan få betalt för (t ex skriva en bok, vara statist i en film, skapa en studiecirkel för något man kan mycket om, tillverka saker, vara ”semesterboende” för djur). Det är en uppsjö av idéer som går utanför boxen av ett 9-till-5-jobb.

Det är en snabbläst liten bok som dock länder till eftertanke. För min del mycket om hur lyckligt lottad jag är med våra höga inkomster och möjligheter att spara, men också funderingar kring hur man kan dra åt svångremmen antingen vid behov eller för att vi vill öka sparandet. Genomgår du själv en kris på grund av sjukskrivning, arbetslöshet, eller något annat som kapat inkomsterna så rekommenderar jag att du lånar den här boken snarare än någon av alla de andra böckerna i ekonomi och sparande, för den är verkligen riktad till dig.

Dela:
Våra egna liv och andras

Våra egna liv och andras

Ibland är vi så väldigt inne i våra egna liv med allt vad det innebär. Vardagen ska gå ihop, barn ska skötas och älskas, jobbet ska rulla på, fritidsaktiviteterna ska få plats. (Anledningen till att jag alls håller på med sparkvoter, FI, investeringar och så vidare: det gör att det där kommer bli mindre pussligt i framtiden.) Man snöar in lite i sin egen värld och glömmer att det finns en massa andra utanför.

Sedan blir man abrupt påmind om att det finns andra utanför.

När man råkar ringa på dörren för ett litet ärende och möts av tårar.

När någon man tycker om får en svår diagnos.

När ett barn råkar ut för något fasansfullt.

Ibland tänker jag att jag och maken är de enda som bråkar. Det är ju en jättefånig tanke, för det vet jag ju att det inte är så, men alla andra verkar så glada och nöjda och kära alltid. Det blir inte bättre av gulle-gull-inlägg på Facebook. Fast jag och maken har konstaterat att ju mer gulle-gull det är på Facebook, desto mer fundersamma blir vi på förhållandets status numera.

Ibland går jag bara och väntar på att något ska hända. Det måste ju komma. För all del, det har ju redan kommit, det har ju redan hänt. Blivit en del av våra liv. Så ibland bara väntar jag på nästa grej. I mitt yrke ser man så mycket skit. Människor som får cancer. Barn med svåra sjukdomar. Pigga, friska, snälla människor som bara försöker göra sitt bästa här i världen, som råkar ut för fanskaper. Mitt jobb är att om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta.

Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället. För att tårar torkas när man är med någon, inte när man trycker på den ledsna smileyn på ett inlägg.

Dela: