Minnet av en amerikansk jul

Mamma, som läser bloggen numera, tyckte om föregående inlägg för att jag tycker att julen är en tid för lugn och samvaro. Det fick mig att reflektera över den värsta julen jag varit med om: år 2000 då jag var utbytesstudent i en liten ort utanför Los Angeles i Kalifornien. Jag tyckte mycket om min familj, de är gamla vänner till familjen sedan min mamma själv var utbytesstudent, och de är härliga och givmilda på alla sätt. De är dock också typiskt amerikanska ”consumer suckas” och aldrig blir det mer tydligt än under julen.

På julaftonskväll får alla i familjen ett paket med nya pyjamasar. Det tycker jag är en gullig tradition, så inget fel med det. Men sedan sov jag i den nya pyjamasen och väcktes klockan sex på morgonen av två galet peppade ungar som ville öppna den myriad av presenter som hade funnit sin väg in under granen. Då var det inte lika kul. Lagom trött masade jag mig ut i det lilla vardagsrummet där de hade satt upp en alldeles för stor gran med hiskeligt fula dekorationer (grunden var multifärgade, blinkande ljus och sedan gick det bara utför), och kurade in mig i soffan under en filt.

Och sedan började konsumtionshysterin.

I vår familj här hemma har vi alltid, sedan vi var små, först delat ut julklapparna en och en tills var och en har en mer eller mindre stor hög. Därefter har vi gått varvet runt och öppnat en present vardera, så att alla ser vad den person som öppnar fått, tills dess att allt är öppnat. Det ger också möjlighet att ta in reaktionen från mottagaren, vilket förmodligen är min favoritgrej med julafton, för jag försöker välja klappar som verkligen ska bli uppskattade.

I det kaliforniska hemmet? Not so much.

Julklapparna vräktes ut i hög hastighet av barnen och så snart den sista klappen funnit sin väg till sitt berg började alla att riva i klapparna samtidigt. Ingen tog någon större notis om vad någon annan fick och när en klapp var öppnad ägnades den ett ögonkast innan uppmärksamheten förflyttades till nästa inslagna grej.

Och det var så. Mycket. Grejer.

De av julklapparna som sedan dess följt med mig som galet exempel är följande: Barnen i familjen, en redan då något överviktig femåring och en då ännu inte överviktig tvååring, fick båda varsin sparkcykeln av sina föräldrar, kanske med en förhoppning att ungarna skulle ut och röra på sig lite för att bränna av all den läsk de hällde i sig (ett par år senare var vi där och då beskrev den äldste hur han var tvungen att dricka nära nog en liter läsk precis innan han gick till sängs för att ”annars blir jag alldeles uppe i varv och kan inte somna”…). Tydligen hade barnens farmor och farfar tänkt samma sak, för även de gav ungarna varsin sparkcykel. Så vad gör man då? Ber om kvittot så att man kan lämna tillbaka två av dem? Nej. Föräldrarna tyckte att det bästa man kunde göra var att behålla båda paren och ställa in ett par i garaget, så att man hade i reserv om de första gick sönder.

De gick inte sönder, kan jag meddela. De kördes nog inte ens en total kilometer. Sedan låg fyra oanvända sparkcyklar och skräpade runt huset.

Här var julen desto lugnare. Generellt jättebra klappar till både barnen och de vuxna (de få klappar vi vuxna utbytte; både far- och morföräldrar fick en fotokalender för 2019, vilket de fått varje år sedan äldsta dottern föddes). Massor av mat och mys och en brasa som var igång sedan tidigt på eftermiddagen. Några minusgrader ute och dessutom lite lätt med snö – det var ju faktiskt riktig julkänsla.

Nu, lite lugn under mellandagarna, sedan ett förhållandevis lugnt nyår, och så välkomnar vi 2019. Hoppas att ni haft en bra jul!

Copied!